Boris Johnsson vet hur man utnyttjar väljarnas identitetssökande
Jeremy Corbyn tycks bädda för en succé för Boris Johnsson. Om inget konstigt händer lär Tories få en stabil majoritet och därmed möjlighet att genomföra en halvskarp Brexit. Corbyn går nämligen från klarhet till klarhet. Nu lovar Labour att höja bolagsskatten.
De flesta britter förstår säkert att en höjning inte är ett begåvat sätt att förvalta ett Brexit som Labour eventuellt vill genomföra. Bolagsskattens nivå är nämligen en viktig faktor när företag väljer var de ska lägga sin verksamhet. Det är exempelvis låg bolagsskatt som ligger bakom Irlands ekonomiska framgångar. Om väljarna röstar för höjd bolagsskatt och för Brexit måste de vara korkade på riktigt.
Men så är det kanske. Ska ärligt talat säga att jag blev förvånad när Theresa May förlorade sin majoritet för några år sedan. Om väljarna hade varit rationella skulle de ha valt att stödja hennes mjuka Brexit i stället för att gå till Liberaldemokraterna eller Labour. Det enda EU-anhängarna som övergav Theresa åstadkom blev nu ett hårdare Brexit än vad som hade varit fallet om de stannat kvar hos de konservativa.
Nu strömmar väljarna tillbaka för att stödja en hårdare Brexit än den Brexit som fick dem att lämna partiet till att börja med. Givetvis en stor seger för den konservativa falangen i Tories, men också ett bevis för att väljare i allmänhet inte tänker rationellt. Vad trodde de skulle hända om de röstade på Labour eller Libdem i stället för att stödja May?
Väljare tycks i allmänhet rösta för att signalera identitet snarare än för att åstadkomma resultat. Eftersom ingen ställer frågan om vad de tror att deras röst ska åstadkomma är det lätt för väljarna att försvara sin uppenbart ologiska röst. Att inte stödja en brittisk premiärminister i en kritisk stund för nationen kan dock tyckas märkligt. Lite som om britterna ägnat sig åt att debattera de etiska aspekterna av krigföring i samband med andra världskrigets utbrott. Det kollektivt rationella är inte nödvändigtvis förenligt med de ställningstaganden som bygger de enskilda väljarnas önskvärda identitet.
Att vara emot inkomstskillnader omsätts i den identitetsskapande politiken till att vara för höjd bolagsskatt. Resultatet spelar ingen roll, väljarnas identitet är allt som räknas. Att höjd bolagsskatt gör britterna både fattigare och mindre jämlika är inget som Corbyn bryr sig om. Målet är ingenting, identiteten är allt.
Väljarnas beteende gör dem mottagliga för politisk manipulation. Men när allt är över vinner verkligheten, även om politiken ofta tar stora omvägar. Dock kan det ta decennier och kosta nationer i termer av förlorade år.
Ledare som förstår kommunikation kan ibland förkorta tiden från problemformulering till politisk lösning. Den brittiska medelklassen hade länge gett sitt stöd till Chamberlains eftergiftspolitik. Winston Churchill hade kunnat peka på att även medelklassen på sikt skulle förlorat ekonomiskt på ett nazistiskt maktövertagande i Europa. Men Churchill presenterade ingen kostnadsnyttokalkyl innan han lät Storbritannien gå in i kriget. "Jag har ingenting annat att bjuda än blod, möda, tårar och svett", sade han. Han pekade på att alla har en moralisk skyldighet att försvara landet och sina landsmän. Och vem vill vara den dåliga och egoistiska grannen?
Boris Johnsson är precis som Jeremy Corbyn en politiker som förmår att dra nytta av väljarnas identitetsökande. Theresa May klarade inte den kommunikativa biten och kunde därför förlora - trots att väljarna rent logiskt inte hade något annat alternativ än att rösta på henne. Boris Johnsson bestämmer sitt eget mål och vet hur han ska använda väljarna för att nå detta. Han kan därför vinna även när väljarna för sitt eget bästa borde rösta på någon annan.
Kommentarer