Den hälsosamme ekonomisten

Bör man ta hänsyn till inkomsteffekten?

I nationalekonomisk teori brukar beteendeförändringar som följer på prisförändringar delas upp i en inkomsteffekt och en substitutionseffekt. Ett exempel på detta är att förändringar av barnbidraget leder till att människor konsumerar mer fritid - inte därför att fritiden blir mer värd relativt arbete, utan därför att familjernas inkomst blir högre när barnbidraget höjs.

Problemet är alltså att den ökade inkomsten leder till ett mindre arbetsutbud. Så även om det är önskvärt att höja barnfamiljernas standard avstår politikerna från att göra det då man befarar negativa effekter på antalet arbetade timmar och därmed lägre skatteintäkter.

Detta argument framförs dock inte öppet - det är svårt att tänka sig en politiker som i valrörelsen förklarar att: "... nej, vi kan inte höja barnbidragen för då får barnfamiljerna så mycket pengar över att de har råd att arbeta mindre". På Finansdepartementet, däremot, är argumentet gångbart och troligen det viktigaste skälet till att barnbidragen har halkat efter över tid och ersatts med andra bidrag.

Jag tycker frågan är intressant ur ett ekonomistiskt perspektiv. Är inkomsteffekten ett rimligt skäl att hänvisa till - om man nu bortser från den dolda argumentationen som pågår i regeringskansliet?

Det som talar emot detta är att politikerna antagligen inte tycker att ökade inkomstklyftor är en bra metod för att öka arbetsutbudet. Om vi halverade bruttonationalprodukten i Sverige genom att försämra ekonomins effektivitet skulle vi alla tvingas arbeta fler timmar för att klara oss. Men vi kan svårligen se det som något positivt att arbetsutbudet ökar - om detta sker på grund av att vi blivit fattigare.

Kan man då använda samma argument för en isolerad grupp - till exempel hushåll med låg utbildning? Argumentet blir något i stil med: "Om vi reducerar inkomsten för låginkomsttagarhushåll kommer de ha mindre pengar att leva på och därför kommer de att arbeta fler timmar. Detta är bra, eftersom det stärker arbetslinjen."

Det finns två tänkbara argument för att sänka låginkomsttagarhushållens ekonomiska standard med hänvisning till inkomsteffekten. För det första kan man hävda att hushållen inte vet sitt eget bästa och att det skulle vara bra för dem om de arbetade mer än de vill. Det är det paternalistiska argumentet. För det andra kan man hänvisa till att de då skulle betala mer skatt och att andra hushåll gynnas av att låginkomsttagarhushållen arbetar mer.

Men även om vi skulle vilja sänka inkomsterna för låginkomsttagarhushåll för att öka deras arbetsutbud föreligger det ett problem - vi har en socialtjänstlag som garanterar alla hushåll en viss ekonomisk minimistandard. Denna minimistandard kallas riksnormen och ligger förhållandevis högt för barnfamiljer.

Så länge vi eftersträvar en minimistandard som motsvarar riksnormen i försörjningsstödet för alla hushåll kan vi svårligen kombinera en marknadsklarerande lön för låginkomsttagarna med låga marginaleffekter. Om man inte erbjuder alla hushåll en inkomstförbättring måste åtminstone några hushåll få försämrade drivkrafter för att arbeta.

Marginaleffekterna uppstår därför att vi bestämt oss för att ge alla hushåll en viss minimistandard och det går tyvärr inte att trolla bort dessa effekter. Det man kan göra är att förskjuta effekterna uppåt i inkomstskalan genom att räkna av stödet långsammare. Den förra regeringen införde en jobbstimulans som innebär att bara sjuttio procent av nettoinkomsten behöver tas upp i inkomstunderlaget som avgör rätten till försörjningsstöd. Nackdelen med den avräkningen är att försörjningsstödet kan hänga kvar ända upp till inkomstnivåer som motsvarar lönen för en riksdagsledamot.

Uppfattningen att en höjning av barnbidraget leder till negativa effekter på arbetsutbudet beror på att man analyserar förändringen ur ett snävt perspektiv. Jo, en ökning av inkomsterna leder till minskat arbetsutbud. Men det gör även de ökade marginaleffekter som blir följden av att man räknar av den garanterade minimiinkomsten (riksnormen) mot hushållets arbetsinkomster.

Optimeringen som vi ska utföra har en restriktion som är svår att komma runt - nämligen att alla familjer är garanterade en viss minsta inkomst. Vi kan räkna av försörjningsstödet med hundra procent, med femtio procent eller inte alls. Ställer vi dessa alternativ mot varandra i en arbetsutbudsmodell tror jag att det alternativ som vinner är att göra den del som inte räknas av alls något större än i dag och att räkna av den övriga delen något långsammare än i dag.

Det finns ett annat argument för att minska den selektiva delen av försörjningsstödet. Ju fler som är berättigade till försörjningsstöd, desto mindre selektivt kan systemet vara - då väldigt många kommer att ansöka. Vi borde därför inför de närmaste åren fundera över hur vi kan lyfta fler barnfamiljer över den nivå som berättigar till försörjningsstöd. Tyvärr kommer säkert inget att hända förrän våra kommuner sitter med problemet i knät och det redan är för sent.

Kommentarer