Den hälsosamme ekonomisten

Blondinbella - från identitet till ideologi

Vi som engagerade oss politiskt i unga år har ofta svårt att peka på om det var ideologin eller sökandet efter en identitet som utgjorde drivkraften. För många var det nog en kombination. Själv lånade jag Milton Friedmans "Frihet att välja" på stadsbiblioteket, men jag kan inte förneka att Moderata Ungdomsförbundets häftiga fester - anordnade med hjälp av landstingsbidrag - lockade.

Vad var hönan och ägget? Svårt att säga så här i efterhand. Tänker på den respekt man som ung hade för personer som råkade befinna sig lite högre i hierarkin. Lite äldre, lite mer pålästa, betydligt häftigare.

I dag skäms man för den här auktoritetstron. Till slut inser man nämligen att alla bara är människor - från USA:s president till statsministern till ledamoten i Moderata Ungdomsförbundets distriktsstyrelse. När man arbetat några år i maktens boning och träffat alla de där häftiga personerna - med undantag för USA:s president - inser man att de alls inte är så häftiga som man trodde vid femton år.

I stället börjar man göra skillnad på personer baserat på helt andra egenskaper. Genom att respektera ledare som behandlar sina anställda med respekt. Som kanske står upp för en och annan princip, trots att de kortsiktigt skulle tjäna på att anpassa sig. Som väljer bort maktambitionerna och i stället prioriterar sina vänner. Såna här små tecken på att ledaren är människa och inte psykopat.

Någon skulle säga att man blir mer mogen. Själv skulle jag mer kalla det självbevarelsedrift. Att omge sig med personer som är lojala när det verkligen gäller är en försäkring. Det är något man lär sig med tiden - att politisk framgång är förgänglig, men att vänskap består.

Auktoritetstron och populismen är två grenar på samma träd. Normalt kan det vara svårt att skilja de som verkligen bottnar i sin ideologiska grundsyn från dem som bara följer strömmen. Man ser det när det av något skäl går sämre för en politisk rörelse. De som hoppar av först och byter ideologi är de som var med för maktens skull. En fullfjärdrad psykopat är bara med i uppgång - aldrig i nedgång. Det är därför som framgång ofta föder framgång.

Det är också därför det är så riskabelt för politiska rörelser att sätta populister på ledande positioner. För om det då av något skäl uppstår en konkurrerande organisation med större momentum hoppar nyckelpersonerna över skranket. De vill inte vara kvar i en rörelse som saknar framtid.

Nu tror ni kanske - med tanke på rubriken - att jag ska peka ut Blondinbella som en sådan person. Som hoppade på tåget när det rörde sig och lämnar det sjunkande skeppet. Fast nej. Den som läser artikeln i DN Kultur, som jag rekommenderar, ser att hon utgör exempel på en person som själv har förändrats. Som började som identitetssökande tonåring och drogs till en kultur som betonade ytan. Läs gärna Fokus reportage om MUF för ytterligare bakgrund.

Men när "hennes" parti ändrade inställning i en för henne viktig fråga - synen på flyktingar och EU-migranter - valde hon att lämna gemenskapen. Värderingarna blev slutligen viktigare än etiketterna.

Det här är ett exempel på hur man kan mogna i politiken. Genom att bli mer självständig och genom att stå fast när alla andra förändras.

Det finns många som rör sig i motsatt riktning. Som börjar som ideologiskt motiverade femtonåringar, men som slutar som resignerade privilegieförsvarare. Jag ser denna konflikt bland borgerliga - som å ena sidan är för en fri ekonomi men å andra sidan oroar sig för att deras söner och döttrar ska hamna i skolor som domineras av invandrare. Oroade över att deras privilegier ska tas ifrån dom - att deras trygga tillvaro ska raseras.

Egenintresset hamnar ständigt i konflikt med principerna. Och ofta försöker vi rationalisera egenintresset genom att klä ut det till allmänintresse.

Jag tror det är svårt att gå emot våra inre drivkrafter. Så det kanske är enklare att bejaka egenintresset på allvar: Att tänka ett steg längre. En dag upphör landstingsbidragen till MUF och en dag ska vi leva i ett globaliserat samhälle. Har vi förberett oss på förändringen, eller lever vi för att bevara förgängliga förmåner? Har vi det som krävs för att möta framtiden?

Kommentarer