Den hälsosamme ekonomisten

Bloggen lever och frodas

Andreas Bergh skriver på DN-debatt att utbudet av tankar på bloggar förmodligen aldrig varit så stort som i dag. Själv började jag blogga rätt sent och under en rätt olämplig period - när jag var politiskt sakkunnig på socialdepartementet. Men det gick bra och sedan dess har det rullat på. Ett motiv till att börja var att diskussionen om sjukförsäkringen och styrsystemen inom staten i allmänhet höll en väldigt låg nivå. Det fanns skäl att förklara hur incitament fungerar och att människor reagerar på dessa - oavsett vilken roll de för tillfället har.

Är det något som utgör en röd tråd på den här bloggen är det incitamentens betydelse. Men jag mixar rätt friskt med andra ekonomiska frågor och en del teknik. Det är svårt att hålla isär teknik och ekonomi och svårare kommer det att bli.

Varför skriver man texter i princip gratis? Jag tror skälet i de flesta fall är en frustration över att nästan alla som bildar opinion uttalar sig å något företags eller någon organisations vägnar. Sanningen får ingen plats när alla representerar något.

Som fristående bloggare kan man representera sig själv. Jo, jag råkar vara anställd på Svenskt Näringliv, men det mesta jag skriver rör faktiskt inte min arbetsgivares verksamhet. Och i många fall sammanfaller min uppfattning med min arbetsgivares.

Många bloggar ligger nära det man skulle benämna "konspirationsteorier" genom att knyta ihop olika trådar till något som kan tyckas som en helhet. Kommer ibland på mig själv med att tänka konspiratoriskt. Som någon uttryckte saken: "Det faktum att du är paranoid behöver inte utesluta att alla faktiskt är ute efter dig."

Då får man försöka omvärdera fakta en gång till. Finns det någon alternativ förklaring? Kan skälet till att någon gjorde något vara rent trivialt - kanske en slump? Att avliva konspirationsteorier är egentligen dumt, då sådana tenderar att dra väldigt många läsare. Men jag gör det ändå, för jag försöker prioritera sanningen.

Gruppbloggarna är ofta framgångsrika. Ekonomistas och Politologerna är två bra exempel. Men jag föredrar att ha en egen blogg då jag slipper anpassa mig till ett kollektiv. Skälet till att jag har en blogg från första början är just detta, annars hade jag lika gärna kunnat jobba som ledarskribent - vilket jag också gjorde mellan 2000 och 2003.

Men hur mycket hade jag kunnat skriva om mina intressen, som golf och virtual reality och medborgarlön på en ledarsida? Inte ens som krönikör har man särskilt stor frihet att skriva det man vill.

Frihet är svaret på frågan. Frihet att plåga läsarna med ämnen som de inte är intresserade av, frihet att skriva det man tror och inte bara det som är vetenskapligt belagt, frihet att ha en egen plats i cyberrymden - utanför Facebook och de andra sociala medierna.

Kommentarer