Den hälsosamme ekonomisten

Blir räntehöjningen expansiv?

Läser att bankaktierna stiger på nyheten om att Riksbanken väntas höja räntan. Handelsbanken rekommenderar köp av banker då räntenettot förväntas öka.

Tror man att en ökning av styrräntan är åtstramande ter sig nyheten som paradoxal. Men negativa räntor fungerar inte alltid på samma sätt som positiva. De negativa räntorna verkar primärt genom växelkursen.

Det ironiska är att det för vissa aktörer kan te sig förmånligare att hålla kontanter. Kontanter kan nämligen aldrig ge negativ avkastning och fyller i vissa fall samma funktion som statspapper. Om efterfrågan på kontanter ökar kan effekten bli en minskad penningmängd i cirkulation och därmed en åtstramande effekt.

Det kan diskuteras hur stor denna effekt är, men helt klart är att vissa aktörer kan lagra stora mängder kontanter till en förhållandevis låg kostnad per krona. Skulle räntan bli tillräckligt låg finns därmed en möjlighet att efterfrågan på kontanter ökar så mycket att priset drivs upp. Detta påverkar i sin tur multiplikatorn i ekonomin.

Det speklueras i var gränsen går - alltså punkten där bankerna börjar samla kontanter i stället för att placera reserverna hos centralbanken. Det finns estimat på allt från -0,3 procent till -1,3 procent. Men sannolikt finns det en påtaglig effekt på vissa aktörer vid den extremt låga nivå som Sveriges Riksbank uppnådde på -0,75 procent.

Tillgången till inlåning utgör en konkurrensfördel för de traditionella bankerna och en räntehöjning gör därmed bankerna mer konkurrenskraftiga i relation till aktörer som förlitar sig på institutionella investerare. 

Samtidigt råder det osäkerhet om vilken effekt en räntehöjning ger på utlåningsräntorna. Mycket talar för att en styrräntehöjning borgar för lägre boräntor, inte högre. Den effekten är givetvis högst tillfällig och förutsätter att inflationsförväntningarna inte tar fart.

Negativa räntor är ett vanskligt instrument. Förväntningar på negativa räntor kan nämligen göra det lönsamt för finansiella aktörer att investera i faciliteter som till en mycket låg kostnad kan användas för att lagra kontanter. I någon mening är en traditionell bank med ett bankvalv en sådan facilitet. Om dessa investeringar väl är gjorda kommer framtida negativa räntor att resultera i att andra ekonomiska aktörer konkurrerar ut Riksbanken.

Detta kommer i sin tur att göra penningpolitiken verkningslös - nästa gång räntan sjunker till -0,75 procent kanske pengarna som Riksbanken hade förväntat sig att bankerna skulle använda för att stimulera ekonomin bara hamnar i ett svart hål. En situation där bankerna och andra finansiella aktörer vägrar köpa statens värdepapper skulle bli besvärlig - minst sagt. Centralbanken skulle tappa kontrollen över alla de ekonomiska nyckelvariablerna.

Den uppenbara lösningen på problemet är att ta bort bankerna ur ekvationen en gång för alla. Om Riksbanken inför en E-krona får man kontroll över penningmängden och är inte längre begränsad till positiva räntor. Centralbanken skulle kunna pressa ut pengar i ekonomin på ett sätt som garanterar att inflationen uppnår tvåprocentsmålet. En möjlig bieffekt skulle kunna vara att man undviker konjunkturcyklar i dagens mening eller att man åtminstone minskar cyklernas amplitud.

Att bankerna inte ser på E-kronan med blida ögon är begripligt. Det skulle innebära slutet för bankerna som de fungerar i dag.

Ett scenario som faktiskt skulle kunna döda bankerna för gott vore om Sverige drabbades av en lågkonjunktur när räntan redan ligger vid nollpunkten. Då är det inte otänkbart att Riksbanken sänker räntan så lågt att kontanterna försvinner ur cirkulation. Har man då en E-krona i beredskap går det att hantera krisen, har man inte någon E-krona kan det bli svårt att häva nedgången.

Kommentarer