Den hälsosamme ekonomisten

Bill Clintons välfärdsreform - inte någon långsiktig succé

Bill Clintons arbetsmarknadsreformer under 1990-talet har inspirerat liknande reformer i andra länder. Det svenska jobbskatteavdraget är ett exempel. Men forskarna Regis Barnichon och Andrew Figura ifrågasätter i en nyligen publicerad uppsats denna bild.

"Our findings suggest that the mid-90s 'welfare to work' reforms, the 1993 EITC expansion and the 1996 AFDC/TANF reform, played an important role in lowering desire to work among nonparticipants. Our cross-sectional estimates imply that changes in the provision of welfare and social insurance explain about 60 percent of the decline in desire to work among prime-age females, while the difference-in-difference estimates attribute between 50 and 70 percent of the decline in mothers desire to work to the welfare reforms. We conjecture that two mechanisms could explain these results. First, the EITC expansion raised family income and reduced secondary earners (typically women) incentives to work. Second, the strong work requirements introduced by the AFDC/TANF reform would have, through a kind of 'sink or swim' experience, left the 'weaker' welfare recipients without welfare and pushed them away from the labor force and possibly into disability insurance."

Det är två saker som vi känner igen från Sverige. För det första att åtstramningar av arbetslöshetsersättning och försörjningsstöd genom en mer uttalad behovsprövning leder till en annan form av mer permanent utanförskap. Vi såg det i slutet av 1990-talet, då antalet sjukskrivna tredubblades och att mer än 140 personer om dagen förpassades in i förtidspension.

Erfarenheterna från USA är märkligt likartade. Faktum är att USA inom några år kommer att ha fler personer som är beroende av förtidspension (sjukersättning) för sin försörjning än Sverige. I USA kallas motsvarande bidrag "disability insurance".

Detta är inget nytt, men det är intressant att Clintons välfärdsreform tycks ha fått samma typ av effekt som nedskärningarna av bidrag och i offentlig sektor hade i Sverige på 1990-talet. Även i Sverige sjönk arbetslösheten mot slutet av 1990-talet - men till priset av ett annat utanförskap.

Detta är dock bara en av slutsatserna i uppsatsen. Den andra slutsatsen är att jobbstimulanserna har lett till minskat arbetskraftdeltagande för kvinnor. Forskarna härleder detta till att viljan att arbeta över tid minskat hos andraförsörjaren i familjen och att effekten är mest påtaglig för par med barn.

Intressant nog är detta något som stämmer väl med den senaste statistiken från Försäkringkassan i Sverige. Sjukskrivningarna ökar kraftigt bland just kvinnor och det handlar om svårverifierbara diagnoser. Man skulle kunna göra samma analys som i uppsatsen genom att försöka mäta hur viljan att arbeta utvecklas över tid. Jag skulle inte bli förvånad om vi, precis som i USA, på sikt ser en minskad arbetsvilja bland kvinnor efter reformerna av arbetsmarknaden och införandet av jobbavdraget.

Förklaringen är nog i så fall dels en effekt av att hushållen blivit rikare, vilket ökar det relativa värdet av fritid på marginalen, dels en effekt av att arbetsmarknaden blir mer krävande. Hushållen har inte bara blivit rikare på grund av jobbavdraget, utan också på grund av att fastighetspriserna stigit påtagligt på grund av lågräntepolitiken. Detta ökar den permanenta inkomst.

Inkomsthypotesen är en alternativ förklaring - förutom att Försäkringskassan blivit slappare i sin bedömning av sjukfall i det tidiga skedet. Och kanske är det en kombination.

En annan faktor som jag tror ökar specialiseringen i hushållen är att det är svårt att kombinera arbete med barnuppfostran rent logistiskt. En bekant till mig förde fram hypotesen att svårigheten att transportera sig mellan hemmet och bostaden gör det allt svårare att kombinera barnuppfostran med förvärvarbete. Denna hypotes borde gå att pröva. Om den stämmer skulle sjukskrivningarna bland kvinnor öka mest i storstäder där transportkostnaden på korta avstånd - räknad i tid - är som allra störst.

Kommentarer