Den hälsosamme ekonomisten

Både depression och hyperinflation

Hyperinflation eller depression? Ekonomerna varnar för att något av dessa alternativ kan komma att bli resultatet av centralbankernas lågräntepolitik, men de är märkligt nog osäkra om vilket alternativ som är mest troligt. Detta kan tyckas paradoxalt, eftersom depression och hyperinflation är raka motsatser.

Men förklaringen är enkel. Man kan likna dagens politik vid en lindansare som spänner upp en slak lina mellan två höga byggnader och därefter ger sig ut på vandring. Man vet på förhand inte om vederbörande kommer att ramla ner på höger eller vänster sida om linan, men man vet att sannolikheten för att hen ska ramla är rätt stor.

Lågräntepolitiken kan om den fortsätter leda till två tänkbara jämviktstillstånd. Den låga räntan skapar incitament för politikerna att lånefinansiera löften till medborgarna. När lånen blir tillräckligt stora, som i USA, Italien och Spanien, vet alla att räntan inte kan stiga med mindre än att staten drastiskt måste strypa utgifterna. Vilket skulle leda till räntesänkningar. Så alla förväntar sig att räntorna kommer att förbli extremt låga.

Det andra jämviktstillståndet uppstår när förtroendet för att staten i fråga någonsin ska ta sig ur skuldfällan sviktar. När skulderna nått en tillräckligt hög nivå slår balansen om - precis som en strömbrytare. Det var det som hände i Grekland. Först en lång rad år med extremt låg ränta som leder till en extrem skulduppbyggnad. Därefter slår strömbrytaren om för att i stället orsaka bländande räntehöjningar.

Det första varningstecknet är att de långa räntorna stiger, vilket i sin tur tvingar länderna att övergå till mer kortsiktig finansiering - den genomsnittliga löptiden på statens utlåning minskar. Resultatet blir att allt större andel av statens utlåning måste refinansieras. Vid en skuldsättning på tvåhundra procent av BNP och en omsättningstid på två år handlar det om att landet måste låna hela sin bruttonationaprodukt varje år bara för att hålla sig flytande.

USA är ännu en bra bit från denna nivå, men närmar sig sakta med säkert. Japan är däremot ganska nära och riskerar, liksom Grekland, statsbankrutt inom några år.

Sådana här tråkiga mönster har vi sett förut. I Argentina, i Zimbabwe, i Uganda. Det märkliga är att vi tror att vi själva är immuna mot den sjuka som så här långt enbart drabbat utvecklingsländer. Men det är vi förstås inte. När slutet närmar sig kommer det att gå till precis som i Uganda och andra utvecklingsländer.

Mitt råd till centralbankscheferna som tar sig an finanskrisen - Mario Draghi och Ben Bernanke - är ta lärdom av Argentina, Uganda och Zimbabwe. Trots skillnader i storlek och styrelseskick har dessa länder redan varit där vi är på väg. Hur såg krisens dynamik ut? Var fanns flexpunkten? Hade man kunnat bryta processen?

Det vi däremot - till skillnad från U-länderna - inte kan räkna med är att få stöd och hjälp av IMF. För den här gången är Internationella valutafonden inte lösningen, utan en del av problemet.

Men själv tror jag inte att politikerna kommer att inse vart vi är på väg innan det är för sent. De inser inte att linan spänns allt högre för varje år och att fallhöjden hela tiden ökar. Det kommer att sluta som i Grekland och Japan. Eller för all del som Uganda, Zimbabwe eller Argentina.

Frågan om det slutar med hyperinflation eller depression är därmed irrelevant. Det kommer att börja med en depression som plötsligt och oväntat slår över till hyperinflation när förtroendet för statens förmåga att garantera penningvärdet urholkats. Vi har sett det förr. Det är bara det att vi alltid tror att det kommer att sluta annorlunda den här gången.

DN SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 Av GP

Kommentarer