Den hälsosamme ekonomisten

Att spela Europol

Allt fler politiker och ekonomer förespråkar tillväxtpolitik snarare än åtstramningar. Man bör dock skilja på tillväxtpolitik och tillväxtpolitik. När vänsterpolitiker talar om tillväxtpolitik menar de egentligen finanspolitiska stimulanser. Och när högerpolitiker talar om stimulanspolitik menar de avregleringar och skattesänkningar.

Varken det ena eller det andra är på kort sikt någon lösning för att ta Spanien och Grekland ur den ekonomiska krisen. Det enda som skulle fungera i dessa länder är penningpolitiska stimulanser. Finanspolitiska stimulanser skulle bara pressa ner länderna ännu djupare i depressionsträsket.

Själv brukar jag utgå från att en penningpolitik där styrräntan motsvarar den förväntade nominella tillväxten är väl anpassad. Det skulle innebära att räntan i Spanien och Grekland sattes på ungefär minus fyra procent. Centralbanken i Grekland och Spanien skulle med andra ord behöva betala bankerna för att låna ut.

Och i någon mening är detta exakt det som ECB gör. Genom extraordinära penningpolitiska operationer försöker ECB tillämpa asymmetrisk penningpolitik - alltså att sätta räntan på olika nivåer för olika länder. Banken tar emot värdelösa säkerheter från Spanien och Grekland och byter dessa mot kontanta medel.

Den politiken fungerar bara så länge som det finns säkerheter kvar att låna ut pengar mot. Nästa steg är att ECB köper upp tillgångar i Spanien och Grekland av privatpersoner och företag för att hålla nere räntan. Men detta skulle förstås vara ett brott mot grundläggande principer för EMU. De extraordinära penningpolitiska åtgärderna är egentligen inte heller förenliga med EMU, men förutan dessa hade euron redan havererat.

Det grundläggande problemet med euron är således dels att unionen inte kan/får bedriva asymmetrisk penningpolitik, dels att inflationsmålet förhindrar ECB att stimulera Europa ur krisen. Inflationen ligger nämligen - trots krisen - en bra bit över EMU:s inflationstak på två procent.

Det finns fortfarande EMU-anhängare som hävdar att problemen med euron beror på att vissa länder varit slösaktiga och att allt skulle ha varit frid och fröjd om bara inte Irland, Spanien, Grekland, Italien och Portugal bedrivit en så oansvarig politik.

Ja, vilken otur att så många länder skulle välja att vara så oansvariga samtidigt. Eller också är det inget olyckligt sammanträffande, utan bara normaltillståndet i EU? Jag tror på det senare. Och om ekonomiska svängningar - asymmetriska chocker - förekommer i EMU kanske det helt enkelt är så att EMU inte är ett optimalt valutaområde?

Nu sitter vi hur som helst här - inmålade i ett penningpolitiskt hörn, medan ekonomin i Europa torkar ihop. Finanspolitiken går inte att använda, eftersom de länder som behöver stimulera sina ekonomier inte har några pengar och de länder som har pengar inte vill skicka ner dessa till de länder som inte har några pengar. Penningpolitiken går heller inte att använda, eftersom EMU har ett inflationstak på två procent som redan har överskridits.

Reglerna är en gång för alla givna, precis som i ett sällskapsspel. EU har sedan euron infördes blivit ett monopolspel, där några spelare äger allt och de andra spelarna har börjat låna pengar av sina medspelare för att täcka löpande utgifter.

Om man hade följt spelreglerna skulle spelet för länge sedan ha upphört. Ingen tycks dock vilja acceptera att det finns vinnare och förlorare. Men när tyskarna byggt hus och hotell på alla rutor från Norrmalmstorg till Västerlånggatan är det faktiskt game over även i Europol.

DN CO RM SvD Kå SvT

Kommentarer