Den hälsosamme ekonomisten

Det är vi själva som är jordens superrika

"Åtta män äger lika mycket som halva jordens befolkning". Det är rubriken på organisationen Oxfams pressmeddelande i dag.

De rikaste har enligt Oxfam blivit rika genom skattefiffel, arv och korruption.

"The report outlines how the super-rich use a network of tax havens to avoid paying their fair share of tax and an army of wealth managers to secure returns on their investments that would not be available to ordinary savers.  Contrary to popular belief, many of the super-rich are not ‘self-made’. Oxfam analysis shows over half the world’s billionaires either inherited their wealth or accumulated it through industries which are prone to corruption and cronyism."

Ett av organisationens förslag är att: "Governments end the extreme concentration of wealth to end poverty. Governments should increase taxes on both wealth and high incomes to ensure a more level playing field, and to generate funds needed to invest in healthcare, education and job creation."

Jovisst, världens rikedomar är ojämnt fördelade. Men mest ojämnt fördelade är tillgångarna i länder där staten har oinskränkt makt över medborgarna. Länderna där den fattigaste halvan av jordens befolkning lever använder redan staten som ett instrument för att fördela om resurser. Men inte från rika till fattiga, utan tvärtom.

Lösningen på problemet fattigdom är därför knappast högre skatter och mer stat. Snarare ett bättre skattesystem och en fungerande rättsstat.

När Oxfam kritiserar de åtta rikaste personerna i världen glömmer man att dessa åtta, med något undantag, har skapat produkter och tjänster som är till nytta för miljoner, eller till och med miljarder, människor.

  1. Bill Gates: America founder of Microsoft (net worth $75 billion)
  2. Amancio Ortega: Spanish founder of Inditex which owns the Zara fashion chain (net worth $67 billion)
  3. Warren Buffett: American CEO and largest shareholder in Berkshire Hathaway (net worth $60.8 billion)
  4. Carlos Slim Helu: Mexican owner of Grupo Carso (net worth: $50 billion)
  5. Jeff Bezos: American founder, chairman and chief executive of Amazon (net worth: $45.2 billion)
  6. Mark Zuckerberg: American chairman, chief executive officer, and co-founder of Facebook (net worth $44.6 billion)
  7. Larry Ellison: American co-founder and CEO of Oracle  (net worth $43.6 billion)
  8. Michael Bloomberg: American founder, owner and CEO of Bloomberg LP (net worth: $40 billion)

I huvudsak har de förtjänat sina pengar på ärligt sätt (möjligen med undantag av Carlos Slim). Vilka av statscheferna i de 100 fattigaste länderna kan man säga detta om?

Att se mer stat som lösningen på problemet med fattigdom är naivt. Högre beskattning i Sverige skulle - med tanke på hur höga skatterna redan är - förmodligen på sikt leda till lägre skatteintäkter. Dessutom ger den svenska staten bara några få procent av skattepengarna till U-hjälp. Lite talar för att det svenska folket skulle välja att använda eventuellt ökade skatteintäkter till den fattigaste delen av jordens befolkning. Vi föredrar att ge pengarna till oss själva. Högre skatter i Sverige skulle alltså inte leda till att den fattigaste hälften av jordens befolkning fick det bättre.

Mer stat och en högre beskattning i de fattigaste länderna skulle bara innebära ännu mer korruption. Forskningen visar att pengar som kanaliseras på gräsrotsnivå har en mer positiv effekt för utvecklingen än resurser som ges i form av traditionellt bistånd. Skälet är enkelt. De rika i dessa länder är rika därför att de kontrollerar staten. Att då ge staten mer makt är synonymt med att ge de rikaste mer makt och pengar på de fattigas bekostnad. 

Så om det inte i grunden går att förändra det politiska systemet i jordens fattigaste länder och inte heller i de rika länderna finns det bara en sak att göra: Att se till att de rikaste i världen blir ännu rikare.

Vadå, säger ni? Var det inte just inkomstklyftorna som var problemet?

Fast detta är en förenklad bild av verkligheten. När man delar upp inkomsterna i två delar - de som tillkommer den fattigaste halvan av jordens befolkning och den som går till de rikaste åtta personerna - glömmer vi att merparten av inkomsterna finns däremellan. Problemet för de allra fattigaste är inte att Bill Gates är snål - det är att vi andra är snåla. Kunde vi, som tillhör de tio procent rikaste i världen, komma överens om att alla skänka en tiondel av vår inkomst till de tjugo procent av jordens befolkning som är allra fattigast skulle mycket av den akuta fattigdomen vara avhjälpt.

De tio procenten med högst inkomst - till vilka vi definitivt hör - har hälften av världens inkomster. De tjugo procent fattigaste har tre procent av världens inkomster. Om vi skänkte tio procent av våra inkomster till de tjugo procent fattigaste skulle deras inkomster öka med 170 procent. I dag finns det teknik som gör det möjligt att skicka individuella bidrag som verkligen kommer fram till mottagarna. Så någon egentlig ursäkt för att inte göra det är svår att hitta.

Ok, men om vi som tillhör de tio procent rikaste i världen förväntas skänka tio procent av vår inkomst - då borde väl Bill Gates sannerligen också skänka tio procent? Vilket han gör - och mer därtill. Det som har följt arbetet med Bill och Melinda Gates stiftelse har kanske noterat att han är en av flera mångmiljardärer som utfäst sig att skänka mer än halva sin förmögenhet till välgörande ändamål. Hur det är med de åtta andra superrika vet jag inte, men att de i genomsnitt skänker mer än tio procent av sina inkomster för att bekämpa fattigdom torde stå helt klart.

Oxfams kritik av de superrika är ett klassiskt grepp som syftar till att skapa en "vi-och-dom"-stämning. Dom är superrika och korrupta och vi är fattiga och hederliga. Problemet med den argumentationen är att vi själva också är rika - om man jämför med den fattigaste hälften av jordens befolkning. Hederligheten är det säkert si och så med - både bland oss tio procent rikaste och bland de åtta allra rikaste.

Skillnaden mellan oss och de åtta superrika är dock att de redan skänker en stor del av sina inkomster till de fattigaste delen av jordens befolkning. Vi nöjer oss med att via skattsedeln skänka två procent av våra inkomster i form av bistånd. Detta bidrag är, till skillnad från de superrikas bidrag, inte ens frivilligt - om vi vägrar att betala vår del blir vi hämtade av polisen.

Ironin med Oxfams utspel är att det inte finns någon annan samhällsgrupp, och inte heller någon stat, som skänker så stor andel av sin inkomst till den fattigaste hälften av befolkningen som just de superrika. Om det är något som skulle kunna avhjälpa fattigdom vore det därför att de rikaste blev ännu mycket rikare. Varje dollar som Microsoft ger i vinst till Bill Gates ger i sin tur femtio cent till de allra fattigaste i världen.

Så vill vi avhjälpa fattigdom i världen finns det två alternativa sätt att agera.

1) Föregå med gott exempel och skänk en tiondel av din inkomst till den fattigaste hälften av jordens befolkning.

2) Köp senaste Officepaketet eller någon annan produkt från ett företag som ägs av någon superrik som - liksom många andra superrika - har föresatt sig att skänka hälften av sin förmögenhet till fattigdomsbekämpning.

Gå däremot inte på syndabocksretoriken genom att tro att det finns några andra - omoraliska - människor som måste klämmas åt. Att avhjälpa fattigdom är vårt eget ansvar och gör vi andra prioriteringar kan vi inte skylla på att de superrika borde ha gjort mer. Det är nämligen vi själva som är de superrrika - de allra rikaste tio procenten av jordens befolkning. Hur fattiga vi än må känna oss när månadens räkningar är betalda.

Kommentarer