Att modernisera bankväsendet - den isländska modellen
Medan EU fortsätter att lappa och laga på ett trasigt finansiellt system med Basel I, Basel II, Basel III tänker Island nytt. Det är en av fördelarna med att inte vara medlem av en politisk union - man kan göra det som är rationellt i stället för bara det som är politiskt möjligt.
I Islands nya finansiella reform avskaffas bankerna som vi känner dem. Tanken är att centralbanken tar kontroll över penningmängden direkt, vilket ger mindre utrymme för spekulationsbubblor. Man ska inte utesluta att den här modellen helt eliminerar större konjunktursvängningar, även om vi inte vet säkert då den ännu inte har prövats i stor skala.
Tanken att avskaffa affärsbankerna - de banker som sysslar med inlåning - är inte ny. Irving Fisher förde fram liknande tankegångar redan på 1930-talet, liksom senare Milton Friedman. Därefter har bland annat Laurence Kotlikoff presenterat moderna varianter.
Det isländska förslaget bygger dock på en modell av Andrew Jackson och Ben Dyson, som presenteras i boken "Modernizing Money". Modellen baseras på att all inlåning som ska vara tillgänglig "on demand" hanteras av centralbanken. Det blir en form av medborgarkonton som förvisso kan administreras av vanliga banker, men utan att dessa använder pengarna för spekulation. Ingen ränta utgår på dessa konton.
Sparare kan också sätta in pengar på investeringskonton, som har en bestämd förfallodag. Pengar på kontot kan lånas ut till företag och enskilda med samma investeringshorisont. Inlåningen matchar därmed utlåning exakt. Banken står i huvudsak för risken om inget annat avtalas och har därför incitament att göra en adekvat riskbedömning vid utlåning.
Dessa två instrument utgör hela banksystemet. I dag finns i praktiken två sorters elektroniska pengar - centralbankspengar och vanliga pengar. I detta system finns bara en typ av pengar - mellanhänderna har avvecklats. Det innebär också att de vinster som bankerna gör på sitt monopol på att skapa kredit i stället tillfaller staten. Det handlar om några procent av BNP varje år.
Två frågor kvarstår. Kan kort inlåning enkelt transformeras till längre lån (maturity transformation) och räcker kreditutbudet för att finansiera de investeringar som behövs?
Svaret på den första frågan är "sannolikt", men det kan kräva mer forskning. Svaret på den andra frågan är att det är en fråga om jämvikt på marknaden. Varje löptid har en jämviktsränta och det är inte osannolikt att sammansättningen av eget respektive lånat kapital kan förändras.
Om detta är bra eller dåligt för ekonomin är oklart. Skulle skillnaden bli mycket stor lär behovet av lånat kapital täckas av lån direkt från banker i utlandet. Redan i dag lånar större exportföretag på den internationella marknaden. Att kapitalet till investeringar i fastigheter (bolån) blir dyrare lär inte vara något problem, då förändringar i priset på mark lär kompensera för eventuella förändringar i kostnaden för lånat kapital.
Planen att göra om bankväsendet på Island är om den genomförs ett landmärke i utvecklingen av de finansiella institutionerna. Islands statsminister David Gunnlaugsson, på vars uppdrag rapporten tagits fram, ser den som ett första steg att klarlägga möjligheterna inför en reform.
Kommentarer