Den hälsosamme ekonomisten

Arbetslinjen bättre för nationer än för individer?

Har tidigare ifrågasatt arbetslinjens hegemoniska ställning i svensk politik. Tesen om att människor som får arbetsfria inkomster förfaller moraliskt förefaller svår att underbygga empiriskt. Snarare är det nog så att människor som drabbas av depression, missbruk eller andra svårigheter i livet tenderar att sedermera även drabbas av arbetslöshet. Sambandet i motsatt riktning är inte lika starkt. Frånvaron av arbete leder inte med nödvändighet till depression, missbruk och social utslagning.

Men detta är en slutsats på individuell nivå. även om arbetslinjen inte är frälsningen för enskilda individer kan den ha förtjänster på makronivå. Ta Norge och Saudiarabien som exempel. Det är två länder som på grund av oljeinkomster fått stora arbetsfria inkomster. I fallet Norge har detta lett till att man - till skillnad från i Sverige - inte sett sig tvingat att hushålla med resurserna i socialförsäkringssystemet. Som en direkt konsekvens av den mer liberala inställningen har många norska medborgare ställts utanför arbetsmarknaden - en stor majoritet av dessa kvinnor. Sjuktalen är i Norge mer än dubbelt så höga som i Sverige.

Samma sak gäller Saudiarabien. De stora oljeinkomsterna har inneburit att man som land inte har sett något behov av att ta tillvara hela befolkningens arbetskraft. Oljeinkomsterna har varit fullt tillräckliga för att garantera befolkningens behov av välfärd och kvinnornas arbetsutbud har inte varit nödvändigt för att säkra en rimlig levnadsstandard.

Även om alla inte ser en hög kvinnlig förvärvfrekvens som ett egenvärde tror jag att de flesta inser att det är dumt att inte utnyttja den fulla potentialen hos ett lands befolkning. De arbetsfria inkomsterna, i kombination med skattekilar, bidrar till att resurser förblir outnyttjade och till att människors potential inte till fullo tas tillvara.

Man kan tycka att Norge och Saudiarabien i många avseenden är olika. Och det är sant. Men länderna har det gemensamt att de båda anser sig ha råd att inte ta tillvara hela befolkningens arbetsutbud. Sedan 1972 har kvinnornas andel av sjukfrånvaron stadigt ökat i Norge. ökningen bidrar till att cementera inkomstskillnaderna mellan könen. Norge och Saudiarabien är därmed båda exempel på hur arbetsfria inkomster på nationell nivå kan leda till såväl minskad jämställdhet som minskat kvinnligt arbetsutbud.

Och i någon mening är det även arbetsfria inkomster som ligger bakom krisen i södra Europa. De låga räntorna efter Greklands, Spaniens och Irlands inträde i euron skapade illusionen av att man som nation kan leva på lånat kapital. Men det är förstås bara en illusion. En dag sinar oljan och räntorna stiger. Så i längden är ett lands välfärd alltid resultatet av medborgarnas trägna arbete. Detta gäller i såväl Grekland, Spanien och Irland, som i Saudiarabien, Norge och Sverige.

DN SvD Av GP1 GP2

Kommentarer