Den hälsosamme ekonomisten

Arbetsförmedlingen det stora hindret för att få ett arbete

Sitter med några marginaleffektsberäkningar framför mig och det slår mig att sådana här beräkningar görs utifrån helt fel premisser. För det första är det sällan någon som blir erbjuden ett bra jobb på den reguljära arbetsmarknaden tackar nej - det är inte där skon klämmer. Problemet är att så många av olika skäl inte är anställningsbara och att arbetsgivarna inte har något alternativ till att åta sig ett omfattande arbetsgivaransvar, utan att veta om förhållandet kommer att fungera.

De flesta arbetslösa kan arbeta i Gig-ekonomin - exempelvis med att köra ut pizzor via Uber Eats. Det är givetvis inte så välbetalt alla gånger, men alternativet är i regel att konstruera ett arbete - det kostar pengar i både handledning och stöd och ger i regel ett negativt förädlingsvärde. Den konstruerade sysselsättningen förstör i praktiken resurser, medan Gig-ekonomin tillför resurser. Så varför låter vi då inte Gig-ekonomin ta över - i stället för att skapa hundratusentals konstruerade jobb med negativt förädlingsvärde?

Som jag ser det är det två fördomar som står i vägen. Den första är att alla kan och bör försörja sig själva.

Detta kommer nämligen aldrig att hända. Vi är överens om att människor bör försörja sig själva och för att låtsas som att de gör det skapar vi arbeten som förstör resurser i stället för att skapa mervärde. Sanningen är att de i så fall inte försörjer sig själva. Om man måste använda 500 000 kronor för att skapa ett jobb där den anställde får 250 000 kronor före skatt har man förstört resurser. Det går inte att komma ifrån hur man än räknar.

Den andra fördomen är att dessa "jobb" är bra för den enskilde. Det finns inte så mycket som talar för att så är fallet. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ger rent generellt inte större anställningsbarhet - snarare tycks åtgärderna ofta vara ett hinder för anställning.

De två fördomarna har lett till att vi konstruerat ett regelverk som bygger på dikotomin anställd/icke-anställd. Antingen jobbar man 40 timmar i veckan, åtminstone på papperet, eller också är man arbetslös 40 timmar i veckan. Det är svårt att välja en medelväg. Problemet är att det inte går att göra någonting alls utan att bli av med ersättningen från Arbetsförmedlingen eller behöva veckla in sig i byråkrati, krångel och misstro från myndigheterna. Inte konstigt att många arbetar svart.

Men det skulle inte behöva vara så. Gigekonomin hyvlar ner trösklarna på arbetsmarknaden så att man inte med säkerhet längre kan säga när någon har ett arbete. Anställd, arbetslös eller entreprenör - gränserna suddas ut. Omänskliga arbetsvillkor, låg pension, otrygghet - brukar svaret vara. Ja, som för vilken framgångsrik IT-entreprenör som helst. Var det svensk arbetsrätt som skapade förutsättningarna för Minecraft och Markus Perssons framgångar? Knappast. 

De flesta som står utanför arbetsmarknaden har relativt låga inkomster, ofta föga mer än vad kommunernas ekonomiska bistånd erbjuder. Så hur skulle det vara om man gjorde om arbetslöshetsersättningen till ett bidrag som man får ut om man inte har arbetsinkomst. Notera skillnaden. I dag är arbetslöshetsersättningen ett bidrag som man får ut om man inte har ett arbete. Men i och med att arbetsgivare numera redovisar löneutbetalningar på månadsbasis vore det enkelt att betala ut en grundersättning på 9 000 kronor i månaden om en individ inte har arbetsinkomster.

Om vederbörande laddar ner en app och jobbar som cykelbud för Uber redovisas inkomsterna automatiskt till Skatteverket och arbetslöshetsersättningen korrigeras då med ett belopp som motsvarar hälften av cykelbudsinkomsterna före skatt. Om man jobbar för Uber och tjänar 8 000 kronor i månaden får man alltså 8 000 från Uber och 5 000 kronor från A-kassan. Tjänar man 18 000 kronor under en månad blir arbetslöshetsersättningen noll kronor och man lever enbart på arbetsinkomsterna.

Blir det då extremt stora utbetalningar till personer som idag inte har ersättning från arbetslöshetsersättningen, men som heller inte arbetar? Statiska beräkningar visar att nettokostnaden när man tar hänsyn till att andra bidrag försvinner är 50 miljarder eller en procent av BNP för att göra arbetslöshetsersättningen generell. Vi antar då att systemet ersätter dagens ersättningsmodell. Samtidigt försvinner de arbetsmarknadspolitiska insatserna, som i dag kostar stora pengar. Detsamma gäller en hel del av byråkratin kring försörjningsstödet.

Jag inser att det för många tar emot att betala ut pengar till människor som inte arbetar. Men det är inte helt ovanligt att vi gör det i dag. Vi har barnbidrag, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning och vi lägger som nämnts många miljarder på att skapa arbeten som ger ett negativt förädlingsvärde. Om vi nu har bestämt oss för att lägga ett golv för lägsta levnadsstandard så tycker jag vi bör göra det på enklast möjliga sätt.

Kontantbidrag är underskattade som välfärdspolitisk insats och tvångsarbete är överskattat. En byråkrati kan aldrig uppfostra folket till att bli goda medborgare. Byråkraterna kommer alltid att vara för få och medborgarna som behöver ekonomiskt stöd för många och för listiga. Oavsett vilka snillrika system som myndigheterna konstruerar faller allt på att det kostar för mycket att uppfostra folket och på att behoven hos de arbetslösa ser så olika ut.

Gigekonomin kan bli vägen till försörjning, men det kräver att vi lägger om trygghetssystemen så att de inte missgynnar den som väljer gig eller delningsekonomin som väg till arbetsmarknaden. Som det är i dag är Arbetsförmedlingen det stora hindret för att personer långt från arbetsmarknaden ska kunna få ett jobb. Lägger vi ner Arbetsförmedlingen och bygger om trygghetssystemen tror jag vi kan uppnå betydligt bättre resultat.

Kommentarer