Är det smart att kräva högre lön?
Så här på Internationella kvinnodagen tänkte jag ta upp frågan om löneskillnader - är det egentligen särskilt smart att begära högre lön? Frågan kan tyckas absurd, det är väl klart att det är bättre med högre lön än lägre?
Men när minimilönen i Bangladesh höjdes visade det sig att det med den högre lönen kom hårda krav på mer arbete och minskade förmåner. Som en textilarbetare uttryckte saken:
"Arbetsbördan och den mentala stressen som kommer med den väger inte upp det lilla extra jag tjänar nu."
Frågan man bör ställa sig är om detta även gäller i rikare länder. Är det exempelvis vettigt för kvinnor att kräva lika lön för lika arbete, eller går man då miste om en konkurrensfördel och får sämre arbetsvillkor än innan?
Fixeringen vid den monetära ersättningen för utfört arbete tror jag är missriktad. Det finns en rad olika parametrar som kan ändras och som definierar arbetsvillkoren. Kan man hämta på dagis redan klockan 16, är det underförstått att man arbetar på fritiden, har man trevliga sociala aktiviteter på arbetsplatsen?
Lönen har också ett signalvärde. Lönen kan definiera en anställds status i förhållande till andra anställda, den kan definiera en yrkesgrupps status i förhållande till andra arbetsgrupper eller den kan definiera ett köns eller en etnisk grupps status i förhållande till övriga grupper.
Om en enskild individ begär högre lön kommer ökande krav som ett brev på posten. Enligt effektivitetslöneteorin har den högavlönade mer att förlora på att tappa sin arbetsgivares förtroende. Ju högre lön, desto mindre frihet och desto färre andra arbetsgivare som konkurrerar om arbetstagarens kompetens.
För den som vill ha frihet och goda arbetsvillkor är det en kombination som gäller; hög produktivitet och låg lön. Låg lön gör att många andra arbetsgivare konkurrerar om att köpa över den anställde, hög produktivitet gör att den egna arbetsgivaren gör allt för att behålla den anställde.
Lönen är bara en regulator. Den som till varje pris kräver högre lön offrar något annat.
Motsatsen kan också gälla. Att tvinga ner lönerna alltför mycket kan leda till att ledarskapet blir lidande. I offentlig sektor är löneskillnaden mellan chefer och andra ofta låg. Konsekvensen av detta blir att chefsjobben blir impopulära och att den som ändå accepterar jobbet gör det högst motvilligt. Det är därför inte säkert att den mest lämpliga blir chef. Resultatet bli ofta därefter.
Men även om lönepremien är lite större är det osäkert om det är så bra för individen att acceptera chefsrollen. Som chef hamnar du i en situation där du är mer beroende av din arbetsgivare. Lojalitetskravet ökar och du blir livegen. Är du hög chef, statsminister exempelvis, upphör du att vara en enskild individ och blir en institution. Många som uppnått höga positioner och sedan återgår till "vanliga arbeten" upplever därför en identitetskris - att förlora jobbet är som att förlora en del av sin själ och identitet.
Stora grupper på arbetsmarknaden, som piloter eller sjuksköterskor, har mer att vinna på att kräva högre lön än enskilda individer då lönen definierar status och ansvar för hela kollektivet. Och man kan i regel inte byta ut hela kollektivet utan att det blir omöjligt att bedriva verksamheten - till exempel sjukvård eller flygverksamhet. Men även här finns en gräns - förutsättningen för att kunna kräva hög lön är att arbetsgivaren inte kan ersätta en grupp med en annan.
Att jämställdhetsdiskussionen så mycket handlar om lika lön blir därmed märkligt. Det är inte lönen det handlar om, det är attraktiviteten på arbetsmarknaden. Att kräva högre lön, utan att kunna backa upp det med högre produktivitet, kan vara kontraproduktivt.
Så vill man öka jämställdheten är det sannolikt betydligt smartare att fokusera på värderingar, utbildning och samhällets förväntningar. Genom att i stället prata om löner slösar man bort tid och om man via lagar och regler tvingar fram högre löner är det till och med möjligt att man - som i Bangladesh - gör kollektivet kvinnor en otjänst.
Kommentarer