Den hälsosamme ekonomisten

Är den svenska sjukförsäkringen hotad?

Många aktiva inom folkpartiet ser taket i sjukförsäkringen som en potentiell stridsfråga inom Alliansen. Förmodligen är man inte beredd att göra upp med Socialdemokraterna och splittra regeringen, men frågan kan ändå vålla bekymmer inför valet 2014.

Själv tror jag inte att försäkringen är hotad - ens om den skulle sänkas betydligt från dagens nivå eller reduceras till en grundnivå. Försäkringskassans stora bidrag när det gäller sjukförsäkringen är nämligen inte pengarna som staten betalar ut, utan den skadereglering med offentlig insyn som myndighetens drygt 10 000 anställda ägnar sig åt.

Redan i dag innebär SGI-systemet att många hamnar utanför sjukförsäkringen. Anställning och inkomst är ett villkor för att få ersättning. Så ett grundskydd, i kombination med frivilliga tilläggsförsäkringar, skulle kanske till och med innebära att fler medborgare omfattades av sjukförsäkringen.

Man kan ha synpunkter på Försäkringskassans hantering av olika ärenden. Faktum kvarstår dock att alternativet vore sämre. Om privata försäkringsbolag skulle ansvara för skaderegleringen är risken uppenbar att olika delar av inkomstbortfallsförsäkringen skulle karvas bort ur försäkringen. Psykisk sjukdom, rörelseorganens sjukdomar, befintliga sjukdomar.

Sanningen är att en privat sjukförsäkring på dagens nivå inte skulle kunna existera utan att Försäkringskassan satte upp normer för skaderegleringen. Informationsasymmetrierna är alltför allvarliga för att ett helprivat system skulle fungera bra. Detta problem beskrivs för övrigt redan av George Akerloof 1971 i artikeln The market for lemons: Quality uncertainty and the market mechanism.

Det är också därför som privata sjukvårdsförsäkringar i den form de existerar i dag aldrig kommer att bli något hot mot det offentliga sjukvårdssystemet. Den dag dessa försäkringar verkligen blir betydelsefulla kommer de nämligen att drabbas av samma negativa spiral som drabbar alla privata marknader där produkten inte tydligt kan definieras.

USA är ett tydligt exempel på detta - den offentliga skaderegleringen tränger ut den privata. Obamas sjukförsäkringsreform bygger på tanken att staten ska ta större ansvar för att definiera vem som har rätt till ersättning - utan att för den sakens skull ta över finansieringen.

Försäkringskassans stora insats är att den definierar vad som är en försäkringsbar skada och vad som inte är det. Egentligen skulle sjukförsäkringen kunna läggas ner - under förutsättning att myndigheten bara fortsatte definiera vem som har rätt till försäkringen. I Tyskland, Holland och österrike har man redan konkurrerande försäkringar - statens huvudsakliga roll är att jämna ut risker mellan individer och definiera villkoren för försäkringen. Detta system skulle förstås också kunna appliceras på Sverige.

Att tilläggsförsäkringar kan fungera och att de fungerar väl är därmed inte konstigt. När det gäller inkomsterna råder fullständig transparens, vilket gör att köp av en tilläggsförsäkring inte är mer komplicerat än köp av vilken tjänst som helst. Dessutom rör det sig i regel inte om helprivata försäkringar, utan om avtalsförsäkringar med ett kollektivt inslag.

Folkpartiets farhågor är därför helt obefogade. Man skulle mycket väl kunna gå i motsatt riktning och privatisera en ännu större del av sjukförsäkringen. Staten skulle kunna stå för ett grundskydd - som i arbetslöshetsförsäkringen. Att tilläggsförsäkringarna administreras av privata bolag eller av arbetsmarknadens parter är inte ett hot mot solidariteten i systemet - lika lite som privata utförare inom vård, skola och omsorg skulle vara det. Det som har betydelse är att det är Försäkringskassan som avgör rätten till ersättning och att försäkringspremien fördelas någorlunda solidariskt.

SvD DN SR IDG AB GP1 GP2

Kommentarer