Allting är värre i Stockholm
Cornucopia sätter fingret på ett fenomen som jag själv observerat. Allting är alltid värre i Stockholm. När tunnelbanan är försenad tio minuter är det katastrof. Myggstick utmålas som attacker från blodtörstiga bestar med vingar.
I Arvika går det två bussar om dagen, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Den som inte passar tiden hänvisas till att skaffa moped. Men ingen klagar på det. Inte ens om tåget kommer in på fel perrong blir det någon folkstorm. Folk tar sitt pick och pack och sneddar reglementsvidrigt över spåret.
Tänk om det hänt i Stockholm! Säkerhetshaveri, passagerare tvingades snedda över spåret. Vad gör SJ?
Annorlunda är det i Arvika. "Det ôrdner sig", som det heter. När toalettstolssitsarna var smutsiga på McDonalds i Arvika körde personalen dessa i diskmaskinen. Och gjorde just den McDonalds-restaurangen världsberömd.
Djuren (även myggorna) är en del av tillvaron här i glesbygden. Nyss sprang det en iller under min solstol. Men vem bryr sig, här är vi vana vid vilda djur? I Stockholm hade det rests krav på viltstängsel för att skydda barnen som vistas i parkleken. Vad gör kommunen? Har någon tänkt på smittorisken?
En förklaring till denna lätt handlingsförlamade attityd, tror jag, kan vara att den första curlinggenerationen nu har växt upp till vuxna (nåja) medborgare. Varje problem betraktas som en personlig förolämpning. Ingen motgång är för liten för att motivera total resignation och åkallande av högre politiska makter.
Själv tror jag därför på bowlinguppfostran som ett slags motreaktion. Man slänger ut barnen på ett hårt parkettgolv där de får rotera i hög hastighet tills de når ett antal käglor som de sedan med full kraft slår huvudet i. (För att inte bli anklagad för att uppmana till barnaga vill jag betona att detta bara är en bildlig liknelse.)
Barnfattigdomsdiskussionen borde därför nyanseras en aning. Hur roligt är det att sitta och prata om sin hårda barndom och som replik på det klassiska "... jag bodde i en skokartong" tvingas kontra med "... min familj hade inte råd med någon stadsjeep"?
Som en bekant till mig uttryckte saken: Min uppväxt har varit en process av trial and error. Pappa tyckte inte om "error". Men error är en del av livet: Life´s not fair, you´d better get used to it - som Bill Gates uttryckte saken. Rätten att göra fel och ha det svårt borde därför skrivas in i FN-stadgan som en av de positiva mänskliga rättigheterna - kanske som den trettioförsta.
"Var och en har rätt till tillräckligt miserabla uppväxtförhållanden för att hens uppväxt inte av omgivningen ska betraktas som fullständigt ointressant när hen blir vuxen."
Kommentarer