Den hälsosamme ekonomisten

Alliansfriheten har inte tjänat oss väl

I Nato ingår i huvudsak vettiga och demokratiska länder - förutom möjligen Turkiet. I FN är nästan hälften ickedemokratier. Och i FN:s säkerhetsråd ingår Egypten, Ryssland, USA, Frankrike, Kina, Senegal, Japan, Ukraina och Uruguay - en knapp majoritet för demokratin.

Nato är en organisation som syftar till att försvara vettiga och demokratiska länder mot ickedemokratier. Det är ytterst ovanligt att demokratiska länder startar krig motvarandra, men ganska vanligt att ickedemokratier startar krig.

Nu är inte säkerhetsrådet en försvarsallians, men det förefaller något märkligt att Margot Wallström vill prioritera samarbete med länder som inte är demokratiska. För detta är den huvudsakliga skillnaden mellan säkerhetsrådet och Nato.

Jo, det finns en annan skillnad. Säkerhetsrådet är tandlöst, eftersom ickedemokratier som Ryssland och Kina har vetorätt.

Wallström talar om "avspänning" som strategi - inte avskräckning. "Det har fungerat i alla tider", konstaterar hon.

Så är det inte. Till och med demokratiska Washington Post sågar Barack Obamas utrikespolitik i artikeln "The stillborn legacy of Barack Obama". Obama satsade på avspänning och fick upptrappning som svar från Putin. På George W Bushs tid hade Vladimir Putin inte vågat sig i närheten av Syrien. Den ryska operationen i Ukraina hade varit otänkbar och om den inträffat skulle USA ha svarat med massivt militärt stöd till Ukraina. Som Washington Post konstaterar:

"After endless concessions to Russian demands meant to protect and preserve the genocidal regime of Syrian President Bashar al-Assad, last month we finally capitulated to a deal in which we essentially joined Russia in that objective. But such is Vladimir Putin’s contempt for our president that he wouldn’t stop there.

He blatantly violated his own cease-fire with an air campaign of such spectacular savagery — targeting hospitals, water-pumping stations and a humanitarian aid convoy — that even Barack Obama and John Kerry could no longer deny that Putin is seeking not compromise but conquest. And is prepared to kill everyone in rebel-held Aleppo to achieve it. Obama, left with no options — and astonishingly, having prepared none — looks on.

At the outset of the war, we could have bombed Assad’s airfields and destroyed his aircraft, eliminating the regime’s major strategic advantage — control of the air.

Five years later, we can’t. Russia is there. Putin has just installed S-300 antiaircraft missiles near Tartus. Yet, none of the rebels have any air assets. This is a warning and deterrent to the only power that could do something — the United States."

Wallström lyfter fram det humanitära inititivet mot kärnvapen som ett gott exempel på det utrikespolitiska handlingsutrymme som utanförskapet skapar. Är vi medlemmar av Nato kan vi inte agera mot kärnvapen tillsammans med länder som Azerbadjan, Vitryssland, Kuba, Egypten, Etiopien, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Zimbabwe. Det är förstås viktigt att tillsammans med några av världens värsta förtryckarregimer läxa upp USA och de övriga Nato-länderna för att de har kärnvapen. Jätteviktigt!

Margot Wallström har tidigare pekat ut Hillary Clinton som sin favoritkandidat i det amerikanska presidentvalet. Ironin är att Margot Wallströms förebild är den person som kommer att skrota avspänningen och återgå till avskräckning. Hon kommer att reversera Obamas avspänningpolitik och gå tillbaka till den traditionella linjen. Verkligheten har nämligen visat att avspänning inte fungerar mot Ryssland.

Så om Wallström tror att avspänning fungerar som strategi mot Ryssland i Östersjöområdet, när det inte har fungerat i vare sig Ukraina och Syrien, är hon på mycket hal is. Vårt problem är att vi till skillnad från USA inte har någon väg tillbaka när vi väl upptäcker det som Barack Obama fick lära sig den hårda vägen. Utan Natomedlemskap finns ingen gräns för vad Ryssland kan uppnå med hjälp av svensk eftergiftspolitik.

Natomedlemskap enbart räcker inte för att säkra Östersjön. Vi behöver också bygga upp vår egen försvarsförmåga genom att avsätta åtminstone två procent av BNP till försvaret. Det är kombinationen av egen försvarsförmåga och en uppbackning av demokratiska stater som gör skillnad.

Sverige kan givetvis agera i FN på olika sätt, men vi ska inte inbilla oss att detta på något sätt ersätter en aktiv säkerhetspolitik. Vill vi försvara det demokratiska styrelseskicket måste vi göra det tillsammans med andra demokratier - sådana som utgör kärnan i Natosamarbetet. Att leka med ickedemokratierna i FN är i bästa fall meningslöst och i värsta fall ett sätt att underminera den demokratiska delen av världen.

Kommentarer