Alla skulder hamnar i Frankfurt
Finansministrarnas räddningspaket för Irland fick närmast motsatt effekt. Angela Merkels tal om att klippa håret på privata investerare som varit dumma nog att köpa irländska, spanska eller grekiska statsobligationer fick räntorna att i stället stiga.
Men in på scenen kommer Europeiska Centralbanken (ECB) och räddar situationen genom att köpa statsobligationer från de krisande länderna. Så då återstår frågan; om nu den enda aktör som kan återskapa förtroendet är ECB, varför kan inte EU fortsätta på detta spår?
Ja, det första skälet är väl att ECB ska vara politiskt oberoende. Om banken köper upp oönskade obligationer lär alla dåliga skulder småningom hamna i Frankfurt. Det ger ett fribrev till länder som vill leva över sina tillgångar. Pappa Duisenberg betalar. Då är det krisländernas finanspolitik som indirekt styr penningspolitiken i ECB, och det var ju inte riktigt meningen.
Det andra problemet är att obligationerna måste betalas. Om värdet av säkerheterna inte motsvarar pengarna som ECB betalar ut finns förstås bara två sätt att täcka förlusterna:
1) ECB trycker nya pengar och låter inflationen betala för skuldavskrivningen. Det innebär att alla andra EMU-länder får betala via högre inflation (och förmodligen via en mycket hög inflation, om man ser till skuldsättningens omfattning).
2) ECB genomför en nyemission, vilket innebär att EMU-länderna får betala i proportion till sin ägarandel i ECB.
Hur man än vänder på saken är det någon som måste betala för krisen och det kommer sannolikt att bli de länder som ingår i EMU-samarbetet. De extraordinära penningpolitiska operationerna må ha lugnat marknaden tillfälligt, men de får inte problemen att försvinna.
Kommentarer