Den hälsosamme ekonomisten

Algoritmernas komplexitet avgör lönen

Vi går från ett samhälle där bara en liten elit arbetade med hjärnan och merparten med kroppen. I framtiden kommer en majoritet att i huvudsak arbeta med hjärnan. En stor del av vår tid kommer att upptas av arbete med att utforma algoritmer som löser problem. Några av oss kommer bara att följa algoritmer, men de allra flesta kommer att behöva skapa de rutiner som styr hur maskiner - bland annat robotar - utför sitt arbete.

För att förstå vilka problem som behöver lösas behöver vi emotionell intelligens - vi behöver förmåga att sätta oss in i hur andra människor känner och vilka behov de har. Slutligen behöver vi kulturell intelligens - vi måste förstå hur algoritmen ska passa in i det samhälle där den ska tillämpas.

I regel talar vi bara om IQ - förmågan att lösa logiska problem. Vår förmåga att vara till nytta för andra människor är dock en kombination av alla dessa tre förmågor: logik, empati och kultur. Saknar vi en av dessa förmågor kommer vi att ha svårt för att konstruera bra algoritmer.

Man kan till exempel vara en väldigt duktig programmerare som inte förstår vilka problem som andra behöver hjälp med att lösa. Man kan ha en god förståelse för kulturen i sitt eget hemland, men inte förstå kulturen i det land där algoritmen ska appliceras. Givetvis kan man också ha en god förståelse för både kultur och andra människors behov - utan att förstå hur man rent logiskt ska utforma algoritmen.

De mest komplicerade och krävande problemen är också de som erbjuder störst belöning till den som kan klara av att lösa dem. Steve Jobs är kanske det bästa exemplet på en person som förmådde att kombinera dessa tre förmågor. Han är också en av dem som skapat allra mest ekonomiskt värde för samhället.

Att löneskillnaderna alltjämt är stora mellan länder kan i den här modellen förklaras av att en eller flera av dessa förmågor saknas. Vill man nå framgång på arbetsmarknaden för programmerare krävs det inte enbart att man förstår logiken bakom algoritmen, man måste också förstå den kulturella kontext där algoritmen ska appliceras.

Problemet med algoritmskapande är att det inte går att formulera en algoritm för att skapa själva algoritmen. Har man inte med sig förståelsen för den kulturella kontexten - som kan gälla för ett visst land, en region eller ett företag - och den empatiska förmågan är man inte till stor hjälp i ett kreativt team som ska lösa problem. Det finns därför en gräns för hur komplicerade och kreativa uppgifter man kan delegera.

Lyckligtvis är människan en adaptiv varelse. Så länge en individ har möjlighet att kommunicera språkligt och visuellt med andra människor i en grupp finns förutsättningarna för att överföra kulturell kunskap. Men det fysiska avståndet kan i dag utgöra en svårforcerad barriär. Video- och röstkonferenser erbjuder inte samma möjlighet för överföring av kultur som det fysiska mötet.

Det är här VR kommer in som en brygga mellan människor i olika länder. Man behöver inte längre rent fysiskt transportera sig till de övriga medlemmarna i arbetsgruppen för att skapa förutsättningar för att bygga en kulturell gemenskap. Det går att sitta runt samma bord trots att avståndet är flera tusen mil mellan deltagarna.

Globaliseringen har så här långt utjämnat inkomsterna mellan olika länder och gjort det möjligt för företag i de rika länderna att delegera skapandet av enklare algoritmer till länder där lönerna är lägre. Orsaken till att vissa löneskillnader består är dock att det fysiska avståndet gör det nödvändigt att skapa de mest komplicerade algoritmerna i de länder där människor har en förståelse för den kulturella kontext i vilken produkterna och tjänsterna som produceras ska konsumeras.

Den virtuella migrationen avlägsnar den sista barriären för konkurrens mellan människor. Trots att du är född i ett rikt land kommer du att behöva konkurrera med hela världen. En programmerare i Silicon Valley kommer att behöva konkurrera med en miljard indier. Globaliseringen, som så här långt mest påverkat manuella jobb, kommer att påverka samhällets eliter.

Det innebär också global skattekonkurrens. Ett virtuellt företag kan ligga var som helst på jorden - så länge det finns internetuppkoppling. Företagen kommer i sin tur att bygga relationer med sina anställda som kan vara mer eller mindre fasta - beroende på hur lätt det är att avgränsa arbetsuppgifterna. Men oavsett om man jobbar som konsult eller som fast anställd har man tillgång till det gemensamma virtuella fikarummet där projekten diskuteras och där den kulturella kunskapen traderas från medarbetare till medarbetare. 

Gränser och avstånd har minskat konkurrensen om de högbetalda jobben och skyddat högutbildade och företag i rika länder från konkurrens från låglöneländer. Även små företag kommer då att kunna spela ut länder mot varandra - precis som de stora företagen gör i dag. Konsekvensen blir en ekonomi där var och en är beroende av vad hen kan bidra med till samhället i stort.

Vi kommer därför att få tänka om både när det gäller transfereringar och skattesystem. Jag ser framför mig ett skattesystem som mer baseras på konsumtionsskatter och ett transfereringssystem som måste ta hänsyn till att inkomsterna blir allt mer stokastiska. Människor kommer att behöva ägna år åt investeringar i humankapital - investeringar med en ytterst osäker avkastning. Jobben som bygger på att man följer enkla algoritmer kommer att vara ersatta av robotar.

Låter det dystopiskt? Nej, inte är det någon dystopi vi talar om. Mycket av den tid som i dag ägnas åt lönearbete kommer att kunna frigöras för kommunikation och skapande. Allt skapande kommer inte att vara ekonomiskt luktrativt, men det kommer ändå att komma andra människor till godo i form av produkter och tjänster som gör livet bättre. Ett liv som - bör tilläggas - precis som arbetslivet i allt större utsträckning kommer att levas i virtuella miljöer.

Kommentarer