Är smittskydd en kollektiv nyttighet?
I diskussionen om vilka ickemedicinska åtgärder som bör vidtas för att minimera spridningen av Covid-19 antas ofta att åtgärderna är en kollektiv nyttighet - alltså att enskilda individer åsamkar andra skada genom att avstå från åtgärder och att denna skada bör "internaliseras" genom att samhället reglerar den sociala interaktionen, exempelvis genom så kallade lockdowns.
Det är en sanning med modifikation. Om vi bortser från att risken är väldigt olika fördelad över olika grupper, till exempel på grund av ålder, är det i allt väsentligt individen själv som bär kostnaden för att bli smittad. Det är den enskilde som blir sjuk eller i värsta fall avlider. Det är den enskilde som smittar ner anhöriga eller vänner, som i sin tur blir sjuka eller avlider.
Så varför allt detta fokus på vad myndigheterna ska göra, snarare än individerna? Borde det inte räcka med att berätta hur sjukdomen sprids och hur man undviker den för att befolkningen ska vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder?
Faktum är att det ofta räcker. Ser vi till den tid som människor vistas hemma för att undvika att smittas - något som går att uppskatta tack vare att Google håller koll på allas våra mobiltelefoner - finns det en tendens till att befolkningen med tiden vidtar exakt så starka åtgärder att smittan bromsas upp. Smittspridningen är endogent bestämd och en funktion av risken att bli smittad vid varje given tidpunkt.
Man kan uttrycka det som: Rt=Dt, där Rt är reproduktionstalet och Dt är andelen av befolkningen som vid varje given tidpunkt är smittad av viruset. Notera indexet t som betecknar tidpunkten. Och eftersom Dt i sin tur är en funktion av Rt-1 och Dt-1 får vi ett dynamiskt system, där jämvikten kommer att oscillera kring den nivå på smitta som gör att befolkningen vidtar tillräckliga åtgärder för att stoppa vidare spridning.
Låt oss ta ett exempel. Antag att R till att börja med är 2,0. Antag vidare att en risknivå som motsvarar att en procent av befolkningen är smittad leder till att människor vidtar åtgärder som leder till att R minskar till 1,0. Då kan vi uttrycka sambandet som en funktion: Rt=a*Dt-1, samt Dt=Rt-1*Dt-1. Koefficienten a skulle i vårt fall vara a=2-D.
Det som händer när man låter systemet leva sitt eget liv är att det strävar mot den nivå där rädslan för viruset på marginalen får medborgarna att vidta tillräckligt starka åtgärder för att bringa ner R till 1,0. Men när virusnivån i samhället minskar och rädslan avtar tenderar människor att återgå till sitt naturliga beteende, vilket får R att stiga över 1,0 och spridningen ökar därmed åter.
Denna oscillation kommer att pågå tills flockimmunitet uppstått. Vill vi lägga in flockimmuniteten i ekvationen multiplicerar vi helt enkelt Rt med ett minus den totala andelen smittade över tid. Då får vi diagrammet i figuren ovan.
Intervallet mellan topparna kan givetvis vara ett annat i verkligheten, liksom antalet toppar innan epidemin småningom avklingar. Principen är dock allmängiltig och torde förklara en hel del av de oförklarliga variationer - som inte till exempel beror på att vädret förändras. Exempel på länder som tycks ha hamnat i självoscillering är Tjeckien, Frankrike, Storbritannien och Irland. Sverige har haft en mer stabil utveckling, något som sannolikt beror på att våra policyåtgärder har skett med stor tidsfördröjning i förhållande till andra länders.
Tillbaka till ursprungsfrågan. Vad har detta att göra med frågan om huruvida virusbekämpning är en kollektiv nyttighet? Jo, diagrammet illustrerar att den växlar mellan att vara en privat och en kollektiv nyttighet. Under vecka ett i diagrammet är risken för den enskilde att bli smittad minimal. Ur ett individperspektiv är det då inte kostnadseffektivt att vidta förebyggande åtgärder - exempelvis ställa in möten eller bära andningsskydd.
Men i takt med att tiden går ökar den privata nyttan av att undvika smitta. När så många som en procent av befolkningen är smittad är den privata nyttan av förebyggande åtgärder så stor att vi alla börjar akta oss. Och det är summan av dessa individuella åtgärder som gör att kurvan vänder ned. Det gör i modellen på lång sikt ingen större skillnad om befolkningen eller myndigheterna vidtar tillfälliga åtgärder, eftersom jämvikten till slut blir densamma - alltså femtio procent smittade om R ursprungligen är 2,0. Jämvikt uppnås först när befolkningen inte längre vidtar tillfälliga försiktighetsåtgärder och andelen smittade är nära noll - och dit når man inte förrän flockimmunitet uppnåtts, antingen på naturlig väg eller via vaccin. Åtgärder som är permanenta kan dock ha betydelse. Där finns det en poäng med den svenska strategin - som är att fokusera på långsiktighet och beteendeförändringar.
Det kan låta som om allt är hopplöst. Och det kan säkert förklara att vissa epidemiologer spekulerade om naturlig flockimmunitet när de såg vad som hände i Italien. Det de inte tänkte på är att fördröjningsstrider ibland är nödvändiga. Det finns också en annan aspekt av saken - ibland finns som sagt inslag av kollektiv nyttighet i virusbekämpningen. Om förebyggande åtgärder överlåts helt till individerna kommer de förmodligen att agera senare än vad som är samhällsekonomiskt optimalt.
Så låt oss återvända till figuren. Det vi vet är att åtgärder har en kostnad - oavsett om medborgarna själva vidtar dessa frivilligt eller om det är staten som tvingar dem. I linje med resonemangen som underbygger första välfärdsteoremet kan vi därför fråga oss om det finns ett alternativt sätt att arrangera virusbekämpningen, som uppnår ett bättre resultat till en lägre kostnad?
En möjlig strategi skulle kunna vara att sätta in kraftfulla åtgärder för ökad social distansering så fort andelen smittade överstiger en promille av befolkningen vid ett givet ögonblick. Det är den lilla figuren. Där antas att staten vidtar åtgärder som reducerar R till 0,6 om och när fler än en promille är smittade, vilket motsvarar 10000 (uppskattade) fall per vecka i Sverige.
Det är svårt att säga exakt vilka åtgärder det skulle röra sig om, men det går att jämföra med den hypotetiska situationen där inga åtgärder vidtas och det är medborgarna själva som undviker att bli smittade.
Jämför vi de två simuleringarna ser vi några intressanta saker. För det första - och kanske mindre oväntat - är andelen smittade och därmed antalet avlidna betydligt mindre när staten tillämpar en låg tröskel för att stänga ner samhället. I det här exemplet blir antalet smittade efter 100 veckor i fallet utan nedstängning 47 procent, alltså nära nivån för flockimmunitet. I det andra fallet stannar andelen smittade på 11 procent, drygt en femtedel så många.
Ser vi sedan till omfattningen av den sociala distanseringen blir summan av kostnaderna 40 procent högre totalt - sett över 100 veckor - när staten agerar proaktivt. Skillnaden i kostnad mellan strategierna drivs dock i huvudsak av den förvärvade flockimmuniteten. Ett högt antal smittade är priset för att på sikt reducera den löpande kostnaden för att hålla epidemin i schack.
Något alternativ helt utan social distansering tycks inte finnas, eftersom rädslan för viruset är en viktigare faktor för att främja distansering än myndigheternas åtgärder. Eftersom situationen bara blir värre så länge viruset sprider sig exponentiellt är det bara en tidsfråga innan medborgarna blir så rädda att de håller sig inne frivilligt. Det intressanta är därför att man i princip landar på samma nivå av social distansering oavsett vilken strategi som väljs. Myndigheternas åtgärder kan endast påverka när den sociala distanseringen äger rum och hur snabbt smittan går genom befolkningen.
Genom att påbjuda/påtvinga social distansering kan myndigheterna dock agera under en tidig period, då smittskydd är en kollektiv nyttighet och inte en privat. Det gör att åtgärderna blir mer effektiva än om man överlåter allt till den spontana ordningen. En annan aspekt är att valet av åtgärder kan bli mer eller mindre effektivt, beroende på om staten eller medborgarna initierar dessa.
Finns det, förutom att titta på kurvorna för smittspridning i olika länder, något sätt att validera modellen? En prediktion, om man tror att den sociala distanseringen är oberoende av policy, är att se om olika länders åtgärder har påverkat BNP-utvecklingen eller om andra faktorer - som befolkningstäthet, klimat och annat - är viktigare. Om modellen stämmer borde inte ekonomin i länderna påverkas särskilt mycket av den politiska strategin, däremot antalet smittade och avlidna.
Kommentarer