Den hälsosamme ekonomisten

Är rätt eller fel bara en fråga om förutsägbarhet?

Moralfilosofi handlar i stor utsträckning om att objektivt fastställa vad som är "rätt" eller "fel". Nihilister som Max Stirner underkänner hela grundvalen för detta och menar att det ytterst handlar om vad individen tycker är rätt eller fel - en helt subjektiv moralsyn. Detta behöver inte vara så godtyckligt som det låter - även känslor präglas av viss logik och generaliserbarhet. Ta det faktum att empatin ofta utsträcks till det vi skulle kalla objekt utan egen kapacitet för att göra moraliska överväganden - som marsvin, växter eller till och med helt döda objekt, som bilar.

Ställer vi oss i stället frågan om varför människor efterfrågar eller tillämpar moralsystem kommer vi ett steg närmare moralens essens. Enkelt uttryckt handlar det om att vi behöver förutsägbarhet för att kunna planera inför framtiden.

Tänk er att jag går över till grannen för att låna socker. Vi antar att grannen har två val. Antingen kan hen låna ut en kopp socker eller också kan hen misshandla mig. Om vi nu bortser från att det senare är olagligt - vi utgår ju från ett morallöst tillstånd där inget är rätt eller fel - är det självklart att jag reagerar på ett våldsamt bemötande. Jag kommer i vilket fall som helst inte att försöka låna socker någon mer gång.

Låt oss sedan anta att grannen slumpmässigt är hjälpsam varannan gång någon annan granne vill låna socker och varannan gång våldsam. Ingen kan då avgöra om det är lämpligt att försöka låna socker av den aktuella grannen. 

I området sprids ett rykte om att den aktuella grannen är galen - helt irrationell - och att man rimligen kan förvänta sig vad som helst om man knackar på. Att bli stämplad som irrationell är värre än att bli stämplad som aggressiv, då det omöjliggör för omgivningen att bedöma effekten av en eventuell interaktion. Den lämpliga åtgärden för de andra grannarna blir att helt isolera galningen.

Om förutsägbarhet har ett egenvärde finns det även en efterfrågan på regelsystem för hur man agerar när grannar kommer för att låna socker. En jämvikt är att man slår alla, en annan jämvikt att man lånar ut socker till alla. Sannolikt kommer man däremot inte att etablera ett normsystem som innebär att man slår varannan granne och lånar ut socker till de andra.

Problemet med moralfilosofin är att man där försöker extrapolera normerna till situationer där de inte tillämpas. När man funnit en sådan situation talar man i triumfatoriska termer av att man hittat "en paradox" i moralsystemet. Alla generella moralsystem, som utilitarism och naturrätt, är fulla av paradoxer - och det är inget konstigt med det, eftersom existerande regelverk aldrig har varit avsedda att tillämpas utanför sin egen kontext. Om människor sällan ställs inför situationer där man, till exempel, behöver spränga en scoutledare som sitter fast i en grottöppning för att rädda tio scouter som hotas av stigande vatten, kommer man inte att ha någon beredskap för att - rent moraliskt - hantera situationen.

Den som påstår att det finns saker som är universellt moraliskt rätt eller fel bör kanske välja ett annat sätt att uttrycka sig. Det finns snarare normer som människor som vill passa in i ett socialt sammanhang bör tillämpa om de vill vara med i det sociala sammanhanget. Rätt eller fel är ett kontextberoende begrepp, men en otillräcklig förmåga att avgöra vad omgivningen menar är rätt eller fel kan samtidigt ytterst leda till att man hamnar i fängelse eller i extrema fall på mentalsjukhus. Människor helt utan förmåga att avgöra rätt eller fel betraktas inte ens som självständiga individer, utan bara som föremål för samhällets omsorg.

Värderelativism är därmed ett relativt begrepp. Vissa värden är beroende av den aktuella kontexten, medan andra inte är det. Mord är otillåtet i de flesta kulturer, medan något slags handel oftast är tillåten. Man kan inte säga att alla värden är relativa, men heller inte att inga är det.

Diskussionen om rätt eller fel tenderar därför lätt att bli förvirrad. Vi kan tala om vad som förväntas av en människa, av en svensk eller av en Arvikabo. Eller också kan vi göra skärningen utifrån socioekonomi. Hela diskussionen blir dock ointressant om vi inte samtidigt frågar oss vad vi ska göra med den som handlar moraliskt fel: frysa ut, låsa in, behandla eller bestraffa? Det är först när avvikelsen har så allvarliga effekter på omgivningen att det är kostnadseffektivt för resten av gruppen att reagera som vi kan tala om en norm - snarare än enbart en egenskap eller ett beteende hos en individ.

Som människor förväntas vi känna vad som är rätt och fel. Den som bara imiterar andra människors beteende betraktas som psykopat och fryses ofta ut av detta skäl. Psykopaten förstår på ett grundläggande plan vad som förväntas, men måste kunna överblicka konsekvenserna av sina handlingar för att förstå värdet av att följa reglerna. Och det är endast i speciella sociala miljöer som psykopater har en komparativ fördel - hade det inte varit så skulle vi alla ha varit psykopater vid det här laget.

Som medlem av människokollektivet behöver man inte veta så mycket om moralfilosofi för att passa in - ibland kan det nog till och med vara till fördel. Men det kan säkert vara av värde att förstå att alla moralsystem har sina gränser. Det går aldrig att fullt ut ersätta empati och känslan för rätt och fel med logik. Jag förespråkar ofta att vi tänker långsamt. Men om målet är att passa in i ett kollektiv kan det ibland vara bättre att tänka snabbt eller att inte tänka alls. När grannen kommer över för att låna socker reagerar man som de flesta grannar gör - man sätter på en kopp kaffe, småpratar lite och ger vederbörande sockret. Inte för att det enligt en spelteoretisk modell är det optimala beteendet, utan för att det känns rätt och rimligt. Att det sedan finns en evolutionär orsak till att vi känner så behöver vi kanske inte fundera så mycket över.

Kommentarer