Den hälsosamme ekonomisten

Är omfördelning en kollektiv nyttighet?

Våra välfärdssystem är i huvudsak nationella. I den politiska debatten refereras de som "försäkringar". En försäkring omfattar ett kollektiv och det kanske är naturligt att kalla ett nationellt omfördelningssystem för en försäkring då det bara omfattar ett lands egna medborgare.

Motiveringen för att etablera sociala försäkringar är i regel utilitaristisk - man tänker sig att systemen utjämnar marginalnyttan av inkomst i olika tänkbara sociala positioner. Transfereringarna är enligt det här synsättet en uppoffring som görs av de mer bemedlade för att garantera välfärden för de mindre bemedlade.

Personligen tror jag att denna modell leder tankarna fel. Vi vet i regel vilken samhällsposition vi befinner oss i och vi vet att vi med stor sannolikhet inte kommer att byta position. Skulle det finnas en sådan risk är den i vilket fall som helst försäkringsbar. Kan vi inte försäkra oss kan vi åtminstone spara pengar för att överbrygga inkomstbortfall.

En alternativ modell är att se grundläggande inkomsttrygghet som en kollektiv nyttighet. Vissa public-choiceforskare har varit inne på detta spår och ser omfördelning som ett sätt att minska sociala motsättningar. Men kanske är omfördelning mycket mer än så? Kanske är omfördelning ett sätt att varaktigt öka den ekonomiska tillväxten - inte bara i ett enskilt land, utan även globalt?

Det som får mig att tänka i dessa banor är försöken med basinkomst och mikrotransfereringar som visar sig ha oväntat stora positiva effekter på människors kreativitet och entreprenörskap. 

Vad är det som historiskt har hindrat oss från att betrakta omfördelning som en kollektiv nyttighet? En sådan faktor tror jag är det Friedrich Hayek kallade "Det stora misstaget". Det är att vi översätter den lilla världens moral till global skala. När vi ser en fattig person tror vi att fattigdomen är ett resultat av att vederbörande inte ansträngt sig tillräckligt. Vi kan vara beredda att hjälpa till, men bara om vi kan vara garanterade att den fattige gör det som vi anser vara klokt.

När vi ser tiggarna på Stockholms gator inser vi att den förklaringen inte håller. De sitter på trottoaren, tolv timmar om dagen, för att samla in några hundralappar. Själva tjänar vi tio gånger så mycket - på kortare tid och under betydligt bekvämare former. Om det bara hade handlat om ansträngning kunde vi byta med tiggaren för att se hur ansträngande det är att stå på knäna utanför Hemköp och vädja till kunderna som passerar.

Skänk inte till tiggarna, säger några. Då kommer de bara att fortsätta stå på knäna utanför Hemköp och försumma sina barn hemma i Rumänien. Något ligger det i detta påstående. Men de har ändå valt att åka till Sverige för att tigga - trots att de i stället kunde ha försökt förbättra sin situation hemma i Rumänien. Deras beslut baseras på kalkylen att de hundralappar som de kan få ihop under sin tid i Sverige är mer värda än alla de timmar de skulle ha kunnat vara hemma.

Varför är pengar så viktiga? Kanske därför att pengarna krävs för de ska ha en chans att lämna fattigdomen bakom sig? Barnen behöver utbildning, huset behöver repareras, bagaren behöver en ny ugn för att kunna baka bröd och sälja på torget. I ekonomiska termer behöver även fattiga människor kapital som de kan investera för att höja sin egen produktivitet.

Det är väl detta som till och med SIDA slutligen insett - att människor själva ofta vet bäst hur en krona ska investeras för att ge största möjliga nytta för individen.

Att skänka pengar till tiggare behöver därför inte vara kontraproduktivt. Men vi skulle kunna förbättra situationen såväl för oss själva som för tiggarna om vi kom överens om att kollektivt skänka lite pengar så att de kan skapa bättre förutsättningar i sitt hemland i stället. 

Rumänien är med sina 20 miljoner invånare ett av Europas mest folkrika länder. Hur många riktigt fattiga rumäner det finns är något oklart, men säg att de är fem miljoner. För att garantera alla dessa en inkomst på 100 kronor om dagen skulle det behövas 365*100*5milj=182 miljarder kronor. Det är en ansenlig summa. EU:s BNP är dock 160 000 miljarder kronor och stödet som skulle behövas är 0,1 procent av unionens BNP.

Vore det en bra idé att på ett mer systematiskt sätt omfördela pengar från de rikare medlemsländerna till den fattiga befolkningen i Rumänien? Man bör nog inte utesluta att ett uthålligt stöd faktiskt skulle kunna lyfta människorna i landet från den absoluta fattigdomen till en mer dräglig tillvaro. Om stödet skapar förutsättningar för investeringar i bostäder, utbildning och kapital som kan bidra till en positiv utveckling kan det till och med vara en god affär för EU att göra denna investering.

Det är ändå slående hur lite man behöver omfördela för att åtgärda den mest uttalade fattigdomen i Europa. Sedan är frågan hur långt man bör sträcka sig. I Sverige omfördelar vi 750 miljarder via socialförsäkringarna och ännu mer via de offentliga välfärdstjänsterna. I grunden skulle det räcka med mindre för att garantera alla svenskar en levnadsnivå som är i nivå med försörjningsstödet. Men så långt kan vi inte gå vare sig inom EU eller globalt, bland annat eftersom vi då inte skulle ha några pengar kvar till våra nationella trygghetssystem.

I EU är omfördelningen antagligen en kollektiv nyttighet, då en investerad krona hos den allra fattigaste befolkningen ger hög avkastning i form av ekonomisk utveckling. I Sverige kan vi anta att motsatsen gäller - en något mindre omfattande och mer träffsäker omfördelning skulle höja vårt välstånd. 

Förekomsten av nationsgränser och en nationell politisk överbyggnad leder till en överkonsumtion av den kollektiva nyttigheten omfördelning inom länderna och en underkonsumtion utanför nationsgränserna. Biståndet uppgår till 0,7 procent av BNP, medan socialförsäkringarna tar närmare 15 procent. Ändå finns merparten av de människor som skulle behöva hjälp att lyftas ur fattigdom utanför våra gränser. Den största avkastningen på en investerad krona får man i Afrika - inte i Arvika.

Det lär ta lång tid innan omfördelningen internationaliseras - och säkert lika länge innan alla nationsgränser avvecklas. Men det är ändå intressant att tänka på omfördelning i termer av en kollektiv nyttighet snarare än som en försäkring. Dels tror jag det är närmare sanningen, dels tror jag att vi på det sättet får en annan syn på världen. Vi omfördelar inte på grundval av diffusa filosofiska principer, vi omfördelar därför att vi vill skapa en plattform för social och ekonomisk utveckling.

Investeringar i människor fungerar precis som investeringar i byggnader och maskiner - det är bara så förtvivlat svårt att tillgodogöra sig avkastningen på investeringar i människor utan att samtidigt återinföra slaveriet. Det man kan göra är att låta människor ägas till hälften av staten så att hälften av deras inkomster går tillbaka till kollektivet. 

Fast så är det redan. Min tanke är mer att man förenklar processen kring merparten av dessa transfereringar och låter staten erbjuda en utdelning som uppgår till samma belopp för varje invånare. Till att börja med på nationell nivå, men småningom även på internationell basis. Sjukvård, viss utbildning och kollektiva nyttigheter kan kräva viss organisation. I övrigt handlar det om att lämna tillbaka utdelningen från det gemensamt ägda bolaget staten som alla äger en aktie i och till hälften är ägda av.

Kommentarer