Den hälsosamme ekonomisten

Är EITC något för Sverige?

Utbyggnaden av Earned Income Tax Credit (EITC) är den kanske mest betydelsefulla socialpolitiska reformen i USA de senaste 35 åren. Tanken är att man genom att erbjuda en subvention vid arbete ökar arbetsutbudet för individer som har svag kontakt med arbetsmarknaden.

Principen för EITC består i att man vid låga inkomster subventionerar arbetsinkomsten genom att varje intjänad krona ger rätt till ett proportionellt ekonomiskt stöd från staten. När inkomsten uppgår till en fastställd nivå upphör subventionen, för att vid ytterligare högre inkomst fasas ut via en förhöjd marginalskatt. Tanken kan illustreras med nedanstående figur:


Isolerat från det övriga skatte- och bidragssystemet ter sig detta inte som ett optimalt system, i alla fall inte enligt teorin om optimal beskattning. Teorin om optimal beskattning, och de simuleringar som utförts, talar i regel för en fallande marginalskattesats. EITC är raka motsatsen till detta i och med att skattesatsen ökar med stigande inkomst. Så man kan fråga sig hur det kommer sig att denna relativt märkliga modell har kommit att bli en stor succé i USA?

Svaret är att man nog inte bör betrakta modellen isolerat från det övriga skatte- och bidragssystemet. Ofta sker behovsprövningen av ekonomiskt bistånd på ett sätt som leder till närmast hundraprocentiga marginaleffekter. Detta är fallet i såväl Sverige som USA.

Kompletterar man diagrammet ovan med ett behovsprövat försörjningsstöd förändras bilden av marginaleffekterna.


Det är inte svårt att förstå poängen med EITC när man ser systemet i kombination med exempelvis ett behovsprövat försörjningsstöd med hundraprocentiga marginaleffekter. Ingen borde vara förvånad över att arbetsutbudet ökar, jämfört med ett renodlat försörjningsstöd. Faktum är att man med hjälp av EITC förmodligen kan hamna ganska nära det enligt nationalekonomisk teori optimala skattesystemet.

Frågan som man ställer sig är om vi borde införa någon form av EITC även i Sverige? Jag tror dock att en viss försiktighet är motiverad. För det första bör man skilja mellan försörjningsstöd med hundraprocentiga marginaleffekter och det svenska socialförsäkringssystemet, där marginaleffekterna kan variera mellan ca 30 procent och drygt 100 procent. Sannolikt finns därför ingen ”quick-fix” på samma sätt som med EITC i USA.

För det andra bygger det svenska välfärdssystemet på omfattande behovsprövning. Det finns en rad olika stöd, exempelvis försörjningsstöd, arbetslöshetsförsäkring, sjukpenning och förtidspension. I de olika systemen varierar marginaleffekterna kraftigt och att, som i USA, lägga en EITC ovanpå alltihop vore förmodligen långt ifrån optimalt.

Det är min övertygelse att varje system bör hanteras separat och att eventuella reformer bör ske inom ramen för respektive transferering genom att man på olika sätt tar hänsyn till arbetsinkomsten vid utbetalning av förmåner.

Louis Kaplow konstaterar i en vetenskaplig artikel i tidskriften International taxation and public finance att behovsprövade stöd bör behandlas annorlunda än generella inkomststöd när man diskuterar optimala nivåer för avräkning av arbetsinkomster.

Fördelningen av befolkningens försörjningsförmåga ser annorlunda ut för ett behovsprövat stöd, som exempelvis förtidspension eller sjukpenning, jämfört med exempelvis arbetslöshetsersättning eller försörjningsstöd. Förutsättningen för att få ett behovsprövat stöd är nämligen att arbetsförmågan är nedsatt på grund av exempelvis sjukdom.

Kaplow pekar på att den optimala progressiviteten med all sannolikhet är lägre för grupper med hög arbetsförmåga än för grupper med låg arbetsförmåga. Det skulle alltså vara optimalt med låg progressivitet i välfärdssystem som riktar sig till individer som saknar nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom, medan system som riktar sig personer som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom bör ha hög progressivitet.

Det svenska välfärdsystemet bygger på en explicit uppdelning dels i grupper som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom (sjukpenning, sjukersättning), dels i grupper som saknar arbete av andra skäl (arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd). Mycket talar i och för sig för att marginaleffekterna för låginkomsttagare generellt sett är alltför höga. Detta gäller förstås framför allt dem som är beroende av försörjningsstöd, där marginaleffekterna ofta är 100 procent. En reform som riktar sig till denna grupp torde därför vara angelägen.

Men än mer angeläget är det att sänka marginaleffekterna för personer med förtidspension, eller sjukersättning som det numera heter. Problemet för denna grupp är inte i första hand att sjukersättningen avtrappas för snabbt, utan att avtrappningen av de kompletterande ersättningssystemen ofta leder till hundraprocentiga marginaleffekter. Ett stort antal förtidspensionärer har kompletterande tilläggsförsäkringar och ofta bostadstillägg. Marginaleffekter på mer än 100 procent kan därför förekomma. Dessutom är proceduren för att öka eller minska arbetstiden onödigt krånglig.

Den departementsskrivelse som regeringen nyligen har presenterat, Från sjukersättning till arbete, inriktas därför huvudsakligen på att reducera marginaleffekterna för personer som har sjukersättning.



Marginaleffekterna blir, om förslaget genomförs, påtagligt låga vid låga inkomstnivåer. Detta sker dock till priset av högre marginaleffekter vid höga inkomstnivåer. Med all sannolikhet skulle detta inte vara någon optimal fördelning av marginaleffekterna om man ser till befolkningen i sin helhet eller till teorin om optimal beskattning. Men med tanke på att det handlar om en grupp som står utanför arbetsmarknaden på grund av konstaterad arbetsoförmåga till följd av sjukdom torde en hög progressivitet vara att föredra framför låg, åtminstone om man utgår från slutsatserna i Kaplans uppsats.

Med tanke på att det svenska välfärdssystemet består av många olika transfereringssystem och att varje system kräver en separat analys ter det sig osannolikt att den reform som nu har presenterats skulle vara den sista eller slutgiltiga. Samtidigt ter det sig märkligt att enkla förändringar av den här typen inte har kunnat genomföras tidigare. Men några alexanderhugg av typen EITC handlar det inte heller om. Snarare om ett långt och tidsödande hantverk för att åtgärda de mest uppenbara bristerna i transfereringssystemen.

Kommentarer