Är det bra med auktoritetstro?
Läser att regeringen slår rekord i förtroende. Svenska folket har aldrig haft så lågt förtroende för regeringen som nu.
Även om det i just detta fall säkert beror på regeringen kan denna observation vara utgångspunkt för ett mer generellt resonemang. Bör man ha respekt för auktoriteter?
Till att börja med får vi konstatera att människor i allmänhet har stor respekt för auktoriteter. Själv brukar jag tas mer på allvar när jag säger att jag är doktor i nationalekonomi, med lång erfarenhet från arbete som tjänsteman i den svenska statsförvaltningen och medievärlden. Ibland brukar jag bara presentera mig som rättshaverist.
Båda sakerna är förstås sanna. Har dock noterat att de flesta tar mig på större allvar när jag använder den första beskrivningen än när jag använder den andra.
Av något skäl är människor mer intresserade av vem jag är än av vad jag säger. Ändå brukar det vara ungefär samma synpunkter som framförs i båda fallen.
Auktoritetstro kan ha olika ursprung. Dels kan förtroendet för auktoriteter bero på att människor rent statistiskt vet att det högt utbildade personer säger oftare är sant. I alla fall om frågan rör något som de är utbildade i eller har forskat om. Dels kan auktoritetstron bero på att människor tror att auktoriteten har makt och därmed möjlighet att påverka deras egen situation.
Förtroendet för auktoriteter sitter djupt. Det behöver inte handla om människor - även religioner eller idéer kan inympa respekt. Du får inte ifrågasätta auktoriteters beslut - alltså får du inte ifrågasätta auktoriternas idéer heller. Är du liberal får du inte ifrågasätta äganderätten. Dina uppfattningar måste följa vissa på förhand definierade mönster.
Samma sak gäller förstås om man är socialist. Eller kristen. Eller muslim. Eller forskare.
Konstigt nog är det få som ifrågasätter respekten för auktoriteter. Man ifrågasätter ofta ledare, men sällan principen om att vissa personer inte ska ifrågasättas. Förmodligen beror det på att det i mer primitiva samhällen varit svårt eller farligt att inta en position som avviker alltför mycket från den kollektivt bestämda.
Jag tror att den här respekten begränsar den offentliga debatten onödigt mycket. Det handlar inte om att vara otrevlig eller respektlös, bara att man måste kunna bygga sin uppfattning på fakta snarare än förväntningar om vad man borde tycka eftersom man råkar tillhöra ett kollektiv där man förväntas tycka vissa saker. Därför väljer vi att förtränga fakta som talar emot den kollektiva uppfattning som vi förväntas omfatta.
Samtalet stannar upp innan det ens har börjat. Vi ser det i diskussionen om vinster i välfärden. När borgerliga debattörer hittar en anomali i tesen att vinst är förenlig med välfärd är den första reaktionen inte att undersöka varför anomalin uppstått, utan att ifrågasätta om verkligheten verkligen är beskaffad så som det av anomalin att döma verkar. Om en socialistisk debattör hittar anomalier i tesen om att vinst inte är förenlig med välfärdsverksamhet blir den första reaktionen att hitta andra exempel som i stället stödjer tesen om att vinstdrivande aktörer skor sig.
Ideologier och koncept som inte får ifrågasättas blir därmed hinder för utvecklingen av samhället. Det gäller religioner, ideologier, koncept som moral. Moral reduceras ofta till en lista på regler som bör följas av den som vill betraktas som en god människa. Men alla som läst filosofi vet att det finns undantag. Äganderätten är inte absolut. Principen om att vi inte ska döda är svår att tillämpa konsekvent. Reglerna om hur mycket kläder man ska ha på sig är godtyckliga. Bikini eller burkini - det går inte att härleda en universell regel som gäller för alla samhällen. Försök att gå naken på Stadsbiblioteket i Katrineholm så inser du att toleranskorridoren för klädsel inte är så bred.
Konformism i uppfattningar och respekt för auktoriteter kanske gör det enklare för människor att samarbete och skapa företag. Problemet är att kollektivismen samtidigt gör det svårare för oss att utvecklas och tänka nytt. Misstanken om att vår respekt för auktoriteter utgör en begränsning för mänskliga framsteg infinner sig. Kanske bör vi då och då rannsaka oss själva och ställa frågor om varför vi tycker något. Är det för att fakta talar för vår uppfattning, eller är det bara för att vi förväntas tycka det vi tycker?
Kommentarer