2016 - året då folket synade eliten
Det är lätt att sammanfatta 2016. Det var året då folket sparkade eliten i röven. Först Brexit, där ett nej först tycktes uteslutet. Trots allt - folket brukar till syvende och sisdt lyssna till dem som anser att de vet bättre.
Sedan den största skrällen av dem alla - Donald Trump blev president i USA. De intellektuella och inflytelserika såg det som självklart att Hillary Clinton skulle ta hem spelet. Men folket - bortsett från de boende på öst- och västkusten - ville annorlunda. Eliten hade ännu en gång underskattat sina motståndare och tagit segern för given.
Nicholas Taleb beskriver en samhällsklass som slagit sig till ro. En samhällsklass som i stället för att utgöra en intellektuell spjutspets valt att slå sig till ro - i trygg förvissning om att den som har en examen från ett prestigefyllt universitet är destinerad att leda samhället. En klass som inte ens bryr sig om att pröva sina hypoteser - i trygg förvissning om att ingen har modet att utmana det som är den korrekta sanningen.
Döm om deras förvåning när folket börjar ifrågasätta elitens sanningar. Den elit som ständigt stått beredd att tala om för folket hur man ska agera för att nå sina mål - men som av någon märklig anledning själva ständigt misslyckas med att förutsäga framtiden.
Vad var det som fick folket att år 2016 genomskåda dimridåerna som syftade till att dölja att det bakom sig den värderingsfria sanningen dolde sig värderingar som inte delades av folket?
Svårt att säga. Kanske var det att användningen av sociala medier nått en kritisk massa som fick de obildade att inse att det fanns många andra som hade samma unkna värderingar som de själva?
Som jag konstaterat tidigare är det något djupt randianskt med folkets uppror. Ayn Rand beskrev i boken Atlas Shrugged hur de produktiva gör uppror mot parasiterna som hindrar entreprenörer från att göra världen bättre.
Till skillnad från i Rands bok är det inte de förändringsbenägna som gjort uppror. Det är snarare de som vill bevara samhällets institutioner som de är.
Striden mellan eliten och folket är en klasskamp där den intellektuella vänstern plötsligt ser sig stå på fel sida om klassgränsen. De som trodde sig vara språkrör för underklassen - och helt plötsligt ser människorna i Rinkeby demonstrera för fler poliser och hårdare tag mot buset. De som alltid sett militär och polis som instrument för reaktionen.
Plötsligt vrids identitetspolitiken ur deras händer och blir ett vapen mot dem själva. Den koalition av minoriteter som utgjort kärnan i den demokratiska valstrategin möts av en lika skoningslös identitetspolitik - men nu med bas bland den vita befolkningen i den amerikanska mellanvästern.
Miljöpartiet visar sig vara infiltrerat av islamister. Plötsligt blottläggs konflikten mellan en politik som dels tar sin utgångspunkt i liberala värderingar, dels i minoritetsgrupper som ofta har allt annat än liberala värderingar.
Som nyliberal kan man känna viss skadeglädje över det vänsterliberala etablissemangets haveri. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att barnet håller på att spolas ut med badvattnet. Principer om fri rörlighet, fri handel och människors lika rättigheter utmanas till förmån för klass- och identitetsbaserade konflikter. Det intellektuella samtalet är på väg att ersättas av något slags stamkrig.
Så står vi här - 2017 - och undrar vad som ska komma ut av denna klasskamp. Ska eliten inse att en universitetsexamen inte ger oss fria tyglar att klä åsikter och värderingar i vetenskaplig dräkt? Ska folket inse att det inte finns enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem? Ska vi alla inse att ett samhälle där vi tolererar att människor är olika och tycker olika är ett bättre samhälle än ett samhälle där vi inte gör det? Ska vi inse att ett sådant samhälle måste bygga på lagar och principer - inte på intressen och åsikter?
Kommentarer