Den hälsosamme ekonomisten

20-60-20 samhället

Ulf Kristersson pekar på att arbetsmiljön måste anpassas för att människor ska vilja jobba längre. Det är en viktig fråga och det är viktigt att komma ihåg att arbetsmiljö är mer ergonomi, raster och förekomsten av farliga partiklar i luften.

Vi har i dag ett 20-60-20-samhälle. Tjugo procent som står helt utanför arbetsmarknaden. Sextio procent som har ett arbete, men som inte genom att byta arbetsgivare eller arbetsplats kan påverka sina arbetsvillkor i någon större utsträckning. Sedan har vi en liten privilegierad skara på omkring 20 procent som verkligen har möjlighet att påverka sin situation.

Varför ser det ut så här? En orsak är förstås att många arbetsmarknader fortfarande präglas av monolitiska strukturer. En annan orsak är att stelbenta löneavtal gör det svårt att göra karriär. Låglönesatningar bidrar inte bara till att sätta ett golv för lönerna, utan riskerar också att minska lönespridningen inom en given yrkesgrupp. Exemplet arbetsterapeuter är väl ett talande exempel.

Jag är rädd för att låglönesatningar riskerar att skada samhället på flera sätt. Dels ställs många utanför arbetsmarknaden och tvingas leva på ersättningar och bidrag, dels uppstår en oreglerad grå sektor i gränslandet till den del av arbetsmarknaden som regleras av kollektivavtal.

Ska vi komma tillrätta med 20-60-20-samhället måste både fack och arbetsgivare tänka om. Arbetsgivarna måste se potentialen i varje enskild människa och facket måste erkänna värdet av att trösklarna in på arbetsmarknaden filas ned.

Dessutom måste kommuner och landsting öppna upp för mer av enterprenörskap. Elefanten i rummet, som ingen talar om, är hur offentliga arbetsgivare egentligen beräknar sina självkostnader och vilka effekter en felaktig beräkning av dessa får för mångfalden av offentligt finansierade välfärdstjänster.

DN1 DN2 DN3 SvD

Kommentarer