ekonomi

Administrationskostnaden för försörjningsstöd är betydande

Tittade lite i Socialstyrelsens publikation Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd och noterade att det i genomsnitt går 33 biståndshushåll på varje socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd (eller heter det möjligen enbart "ekonomiskt bistånd" numera). Tydligen tvingas man med jämna mellanrum döpa om stödet. Först hette det "socialbidrag", sedan blev det "försörjningsstöd" och nu är det "ekonomiskt bistånd". Bara man inte blandar ihop det med det andra "biståndet", som jag fortfarande kallar "U-hjälp" - trots att det också bytte namn för många år sedan.

Man skulle kunna kalla "socialbidraget" för "det där fula" och U-hjälpen för "det där fina" så kan man skilja bistånden åt. Det ena pågår i Sverige, det andra pågår utanför Sverige. Men inte ens detta är sant längre, då regeringen numera tar pengar från biståndet (utanför Sverige) för att i stället ge bistånd i Sverige.

Hur som helst, i statistiken kan man också utläsa att varje biståndshushåll (i Sverige alltså) i genomsnitt får 44 000 kronor om året. Och vad ska vi tro att en socialsekreterare kostar? Gissar på en miljon per år inklusive alla omkostnader.

Delar vi upp kostnaden för socialsekreteraren på 33 klienter får vi en snittkostnad på 30 300 kronor per hushåll. Vilket innebär att administrationskostnaden för utbetalningen av försörjningsstöd utgör 41 procent av det utbetalade beloppet.

Det är en intressant siffra, som man kan ställa i relation till en hypotetisk situation då man inte behovsprövar biståndet, utan bara betalar ut pengarna. Då skulle man kunna höja riksnormen - som den heter - till en nivå som åtminstone motsvarar grundnivån i socialförsäkringarna på 8 600 kronor före skatt.

Nu är det förstås inte alla hushåll som skulle vara berättigade till försörjningsstöd som verkligen får det. Syftet med behovsprövningen är att vissa hushåll ska förvägras stöd därför att de inte agerat på ett ansvarsfullt sätt (exempelvis spelat upp pengarna eller köpt alkohol).

Effektiviteten i hela modellen hänger ändå på att behovsprövningen av biståndet antingen leder till att socialsekreterarna kan förmå sina klienter att förändra sina liv (kanske genom att hota med att dra in biståndet) eller att man kan begränsa utbetalningarna, då det upplevs som stigmatiserande att motta socialbidrag.

Om det är det senare som man vill uppnå förstår jag inte varför staten envisas med att av eufemistiska skäl döpa om socialbidraget hela tiden. Snarare borde man väl göra tvärtom - döpa om socialbidraget till ett något som verkar ännu mer stigmatiserande. Allmosor? Nådegåvor?

Det intressanta i sammanhanget är vad vi tror skulle hända om vi avskaffade försörjningsstödet som begrepp och införde ett generellt stöd på samma nivå som grundnivån i socialförsäkringen - alltså runt 8 600 kronor om året. Skulle vi få se barnfamiljer som bor i tält? Skulle samhället förlora kontrollen över samhällets utsatta om man inte hade socialbiraget att använda som styrmedel?

I grunden är detta en empirisk fråga. Man skulle kunna tänka sig att genomföra ett experiment där man i en kommun avskedade hälften av alla socialsekreterare och oavkortat gav deras lön till de hushåll som har lägst inkomst. Får man bättre eller sämre resultat? Är den selektiva välfärdspolitiken värd priset? Själv förhåller jag mig tveksam till om så är fallet.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« En pyrrhusseger för Löfven - Räkningen för Nuon »