Ambrose Evans-Pritchard har väl av många betraktats som avvikare när det gäller euron - tillhörande en minoritet av pessimister. Jag har ofta citerat hans blogginlägg och krönikor i The Telegraph. Nu är han inte motströms längre. Han behöver bara beskriva händelsförloppet som det utspelar sig. Han har fått rätt i alla sina farhågor.
Men varför var det så få svenska nationalekonomer som förutsåg problemen med euron och på ett mer kraftfullt sätt varnade för ett system med fasta växelkurser i Europa? Själv tror jag det beror på en närsynthet - att man helt enkelt inte haft tillräcklig kunskap om exakt hur tidigare penningpolitiska system i Europa brutit samman.
Som Evans-Pritchard skriver i The Telegraph:
"The crisis is replicating the pattern of fixed-exchange ruptures through history. Britain was forced off the Gold Standard in 1931 after pay-cut protests in the navy triggered capital flight."
Valutasystem brukar inte bryta samman på ett kontrollerat sätt. Varken i fallet med guldmyntfoten eller ERM var det politikerna som ledde processen - de reagerade på händelser och flöden på marknaden. Vad talar därför för att det kommer att gå annorlunda till när euron bryts upp? Inte historien i alla fall.
DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 SR GP
Miljöpartister brukar få sitta med som närmast opolitiska experter i SvT och TV4 när miljöfrågor diskuteras. Så nu när Uppdrag Granskning tar upp frågor som berör vissa grupper av invandrare och som vållar debatt så kanske sverigedemokrater på samma sätt kan få sitta med som opolitiska experter och kommentera i morgonsofforna? Precis som miljöpartisterna har ett speciellt fokus på miljöfrågor har ju sverigedemokraterna ett speciellt fokus på frågor som rör invandring.
Och kan man exempelvis tänka sig att Jimmy Åkesson pryar på TV4 som undersökande journalist i några år, för att därefter fortsätta sin karriär som partiledare?
Eller är det möjligen så att ens parti måste ha starkt politiskt stöd i journalistkåren om man som politiker ska få förmånen att behandlas som en i journalistgänget?
DN SvD SvT SR GP
Det spekuleras för fullt om EU kommer att slänga ut Grekland ur euron. Så låt oss en gång för alla slå fast att något sådant beslut inte kommer att fattas. EU kommer bara att genom sin passivitet tillåta att Grekland lämnar euron. Landet kommer då att ha ett slags valuta i limbo - varken euro eller drachmer. Och för att bryta dödläget kommer Grekland antingen behöva stöd från ECB eller byta ut alla grekiska euro som inte lämnat landet mot drachmer.
Vi kan vara några dagar från den här processen. När det går upp för grekiska företag och konsumenter att processen är på gång är det enda rationella att omgående bege sig till banken för att lösa in sina grekiska euro till kontanta medel. Kontanterna kan förstås inte förvandlas till drachmer bara för att de befinner sig i Grekland, men det går att tänka sig restriktioner på utförsel av euro från Grekland. Inte för att det kommer att hindra någon att föra ut sina pengar.
När Grekland lämnar den gemensamma valutan, vilket jag tror att planen nu är, kommer skattebetalarna i övriga EU att förlora mycket pengar. Det handlar inte bara om de medel som räddningsfonden betalat ut, utan också om den likviditet som ECB har tillhandahållit sedan finanskrisen.
Den stora frågan är dock inte vad som händer med Grekland, utan vad som händer i Spanien, Portugal och på Irland. Där avgörs eurons framtid och just nu känns det inte som om den har så lång tid kvar.
DN1 DN2 SvD1 SvD2 SR1 SR2 GP AB
När Francois Hollande ska träffa Angela Merkel för första gången träffas hans plan av en blixt. Som om högre makter bestämt sig för att en gång för alla lösa eurokrisen. I Oslo pågår rättegången mot Skandinaviens värsta massmördare och en man försöker bränna sig själv till döds utanför rättegångssalen. Och i Sverige har statsministern sagt "etnisk svensk" i en intervju (inte "etisk svensk", som Håkan Juholt tror). Världsnyheterna står som spön i backen.
Men det är nog ändå nyvalet i Grekland som toppar. Vänsterkoalitionen Syriza har en reell möjlighet att få egen majoritet - med eller utan systerpartier. Det innebär omförhandling av lånen från EU och kanske ett grekiskt utträde ur euron.
Apropå eurokrisen. Det är hög tid att föra samman Europas alla folk. En gemensam valuta skulle kanske skapa lite samhörighet?
"Så rösta ja till freden, samma mynt kan bli vår tolk. Du och jag, vi kan dela samma dröm. Du och jag är så trötta på allt hat och alla barnen utan mat."
DN SvD SR TB Es AS PA IYF
Har funderat på om Fredrik Reinfeldts uttalande om etniska svenskar är ett problem eller något som medierna blåst upp. Kommer fram till att det nog är både och. Det han borde ha sagt är att vi har problem med arbetslöshet bland ungdomar och invandrare. Det han antydde var i stället att vi har problem med arbetslöshet därför att vi har för många ungdomar och invandrare.
De som tror att han verkligen menade det senare kan väl fortsätta diskussionen. Jag tycker det finns viktigare saker att diskutera. Sedan tycker jag också att vi också skänker en tanke åt moderaternas partiledning som tvingades sitta och twittra hela natten. Är inte detta straff nog för en lite olyckligt formulerad talepunkt?
DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 TM PA MA TB
Apotekstillgängligheten har förbättrats påtagligt efter avregleringen av apoteksmonopolet. De har blivit 300 fler och har öppet betydligt längre. Men ännu finns det vita fläckar i landet och incitamenten för att hålla vissa produkter på lager är möjligen otillräckliga.
Men det är väl bara att rigga om systemet lite. Lite högre marginaler för receptbelagda mediciner i glesbygd, lite lägre marginaler för storsäljarna. Man skulle också kunna erbjuda bonus för apotek som levererar en större andel produkter inom 24 timmar. Har svårt att se att detta skulle behöva vara ett problem.
Och när det gäller vissa produkter av mer skrymmande karaktär kanske landstingen skulle ta ett lite större ansvar och inte lämpa över allt på Apoteken. Men det senare är kanske för mycket begärt, landstingen har trots allt fortfarande monopol på sin verksamhet.
DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 SR AB MM LB PA SvT
Intressant situation i Grekland. Naturligtvis skulle landet i teorin kunna ställa in sina betalningar och trots det stanna kvar i eurozonen. Problemet är att man inte kan ställa in sina betalningar utan att samtidigt orsaka en nationell bankkris. Och om det grekiska banksystemet går under måste Grekland övergå till Drachmer för att ha råd att rädda sina banker.
Men skulle EU och ECB ha råd med en grekisk bankkris? Situationen liknar i mycket läget när Lehman Brothers gick under och Federal Reserve tvingades rycka ut med stöd. En grekisk bankkris är nämligen inte enbart en kris för Grekland, utan även en systemkris för euroländerna.
Euroländerna vill nu att Storbritannien och Sverige är med och betalar för Greklands kommande bankkrasch. Det måste vi förstås säga nej till, det är ECB som har satt sig i skuld genom att frångå sina statuter. ECB är euroländernas centralbank - inte vår. Och orsaken till att man inte har kunnat hålla på regelverket är i sin tur dels att euroländerna brutit mot stabilitetspakten, dels att euron tvingat fram en överskuldsättning i södra Europa. Kostnaden för detta bör förstås bäras av de länder som dels brutit mot stabilitetspakten, dels varit korkade nog att införa euron som valuta.
Fördelen om Grekland lämnar euron är att EU därefter kan ställa krav på landet att hålla utgifterna under kontroll. Men man kommer inte att komma undan kostnaden för att rädda banksystemet i unionen. Och allt är ju inte över för att Grekland lämnar euron. Landet är bara en liten del av problemen - sedan har vi Spanien, Italien och Irland.
Euron är en felaktig konstruktion, vilket fallet Grekland med all önskvärd tydlighet visar. Kanske skulle det kunna fungera med en gemensam valuta i några länder i norra Europa? Att det inte fungerar när länderna skiljer sig åt så kraftigt som dagens euroländer torde en gång för alla vara bevisat - quod erat demonstrandum. This EMU is dead, it has ceased to bee, it is no more.
SvD DN SvT1 SvT2 SvT3 GP SR
Peter Lorentzon och Britta Ring är aktiva i det av SEKO sponsrade nätverket Gemensam välfärd som verkar mot valfrihet för äldre och funktionshindrade. Detta innebär inte att deras argument ska ignoreras. Gemensam välfärd menar att valfrihet inom hemtjänsten leder till fragmentering och till att mer tid förloras på grund av resor mellan de olika vårdtagarna än om kommunen organiserar verksamheten som ett offentligt monopol.
I de flesta kommuner, med eller utan LOV, har kommunen alltjämt den överlägset största marknadsandelen. Hur skulle ett nytt hemtjänstföretag då kunna slå sig in på marknaden - om det har stordriftsfördelarna emot sig? Än märkligare blir det när man betänker att konkurrenternas ersättning i regel ligger på en lägre nivå än kommunens självkostnader.
Så om vårdtagarna inte har blivit helt lurade upplever de att de får något utöver vad kommunens hemtjänst erbjuder. Annars skulle de ju inte välja bort kommunen som leverantör för att i stället välja någon av de privata.
Om konkurrensen leder till att kommunen tappar marknadsandelar i ett valfrihetssystem är detta ett tecken på att den privata leverantören kompenserat för sin storlek genom att exempelvis kapa i administrationen eller hittat mer effektiva sätt att utföra servicen.
Men det finns en sak att tänka på vid utformningen av valfrihetssystemen och det är att man inte ställer upp regler för leverantörerna som gör det svårt att utnyttja eventuella stordriftsfördelar. En leverantör som är verksam i den norra delen av kommunen kanske helst inte vill ha brukare i den södra och tvärtom.
En mindre uppmärksammad aspekt av saken är att valfrihetssystem faktiskt kan överbrygga klyftor mellan olika delar av kommunens och landstingens verksamhet. Om det förekommer valfrihet inom offentligt finansierade tjänster som hemtjänst, primärvård och företagshälsovård finns egentligen inget som hindrar en aktör att på egen hand samordna verksamheter som i dag är uppdelade på olika myndigheter.
Ett exempel på detta är företagshälsovården på Scania Hälsocenter, som verkar inom både primärvårdens valfrihetssystem och den statligt delfinansierade företagshälsovården. På samma sätt går det förstås att kombinera primärvård, hemtjänst, RUT-tjänster och hemsjukvård. Företaget Legevisitten har alla dessa delar i sitt utbud.
Men för att samordningsfördelarna verkligen ska kunna tas tillvara krävs att inte regelböcker och ersättningsprinciper lägger krokben för aktörer som vill hitta nya sätt att organisera vård och omsorg.
SvD SvT1 SvT2 SR
