ECB:s märkliga räntepolitik
Även om det nu står helt klart att Italien, Spanien, Portugal och Grekland är bortom räddning finns det vissa frågetecken när det gäller ECB:s penningpolitik. Om man nu inte vill krascha alltihop - varför håller banken räntan på en procent, trots att den nominella tillväxten i unionen är negativ?
Om detta har det förts ganska lite diskussion. Inte för att en räntesänkning skulle räta upp situationen, men den skulle i alla fall inte förvärra läget. Det rationella i nuläget, även om det skulle riskera att blåsa upp bubblor på sikt, vore nog att ha en något lägre ränta.
Jag tror det kan hänga ihop med att inflationsmålet tillämpas alltför enögt. För om ECB hade haft som mål att stabilisera den nominella tillväxten i unionen skulle ECB exempelvis haft utrymme för att hålla räntan på nollnivån.
ECB:s räntepolitik riskerar att leda fel på två sätt. Dels sattes räntan för lågt i uppgångsfasen (mellan 2001 och 2007), dels sätts räntan för högt i nedgångsfasen (mellan 2008 och 2012). Det är som sagt oklart om en förändring skulle lösa problemen. Och kanske skulle det kräva en fördragsförändring. Men med tanke på de övriga avsteg som ECB gjort förvånar det mig att man är så strikt just när det gäller styrräntan.
Som jag konstaterat tidigare skulle inflation vara ett sätt att stabilisera situationen något. I alla fall om man kombinerar inflationspolitiken med drastiska åtstramningar i GIIPS. Så kanske finns det något skäl, förutom inflationsmålet i sig, som gör att ECB inte väljer denna linje?
Man kan väl inte tro att räntesättningen verkligen enbart syftar till att hålla inflationen under två procent? För när har EU tidigare hållt så strikt på sina egna regler? Och i nuläget, när Tyskland slutligen släpper loss marknadskrafterna mot underskottsländerna, ter det sig nästan irrationellt. Det är nästan som om tyskarna (via Jens Weidmann i ECB-rådet) en gång för alla vill lära dem en läxa.
Kommentarer