Det dubbla dubbelspelet
Carl Bildt skriver på sin blogg under rubriken Viktigt att värna Sverige om signalspaning och Sveriges roll i världen. Han förklarar varför han inte kritiserat USA i skarpa ordalag och påpekar att den svenska lagstiftningen är internationellt sett återhållssam - vilket jag håller med om, i alla fall om man ser till dess bokstav. Hur den tillämpas i praktiken är en annan sak.
Men det hänger ändå inte riktigt ihop. Att Sverige fick en återhållssam lagstiftning är ett resultat av opinionen mot FRA-lagen, inte av att politikerna på ledande positioner höll emot.
Det är alltjämt oklart varför det var så viktigt att driva igenom lagen - om detta mörkar våra politiker. Det hade varit mer renhårigt att erkänna att det handlade om underrättelsesamarbete med främmande makter. I FRA-debatten försökte man påskina att lagen var något slags svensk hobbyverksamhet, i stil med Skånepolisens Romregister.
Det finns en tradition av dubbelspel i svensk politik - baserat på synen på säkerhetspolitik som något folket inte kan eller bör få ta ställning till. Traditionen grundlades under den värsta 68-vågen - då politikerna kände sig tvungna att skydda de revolterande ungdomarnas framtid från deras åsikter. Men i dag har 68-vänstern växt upp och borde kunna myndigförklaras och tvingas ta ansvar för sina ställningstaganden.
Socialdemokraterna utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin krävde nyligen att USA skulle avveckla sina militärbaser utomlands. Varför låter Carl Bildt ledande socialdemokrater komma undan med sådant trams? Sveriges faktiska agerande under socialdemokratiska regimer står i bjärt kontrast till vänsterns retorik och Bildt borde sätta punkt för detta genom att i breda drag redogöra för var socialdemokraterna egentligen står. Men det känns som om det är viktigare att upprätthålla fasaden inför svenska folket - genom att låta socialdemokraterna fortsätta sitt dubbelspel kan han förskjuta frontlinjen österut (eller västerut, beroende på hur man ser det).
Men låt oss säga att säkerhetspolitiken och skyddet av Sverige är så viktigt att det måste skötas med yttersta diskretion, hur kommer det sig då att regeringen väljer att skära ner det svenska försvaret till ett minimum? Signalen man sänder blir att det är helt ok att rusta ner, men att säkerhetsläget ändå är så prekärt att vi måste tumma på demokratiska principer om medborgarnas insyn i signalspaningsverksamheten.
Det går inte ihop. Och på vilket sätt skyddar vi svensk IT-infrastruktur genom att lyssna på det som går i kablarna? Om IT-attacker är det nya hotet - inte traditionella angrepp - varför satsar man då inte på att förstärka IT-säkerheten? Säkerhetskulturen på UD är exempelvis så slapp att anställda skickar information via Hotmail - ett säkert sätt att garantera att all världens underrättelsetjänster kan läsa informationen och lägga pussel.
Det finns många frågor kring regeringens säkerhetspolitiska strategi. Att Carl Bildt väljer att börja diskutera frågorna är bra, även om det är något senkommet. Tyvärr hänger resonemangen inte riktigt ihop. Den troligaste förklaringen till motsägelserna är att det inte finns någon strategi - att man i den här typen av frågor inte funderat över integritetsfrågorna, utan i stället följt det minsta motståndets lag.
Jag tror inte att den strategin, om man får kalla det för en strategi, kommer att vara hållbar framgent. Säkerhetspolitiken måste bli en del av dialogen mellan folk och folkvalda. Och säkerhetspolitiken måste backas upp med en fungerande försvarspolitisk strategi.
Kommentarer