Alliansens indiska reptrick
Per Bolund och Gudrun Schyman har låtit Riksdagens utredningstjänst räkna ut hur hög inkomst som män och kvinnor har. Att skillnaden mellan män och kvinnor ökat med 19 300 kronor låter bestickande. Men tänk efter ett ögonblick. Sedan 2006 har hushållens disponibla inkomst per konsumtionsenhet ökat från 150 600 till en nivå på 191 100 år 2012. Vi vet också att den disponibla inkomsten kommer att öka med ytterligare elva procent mellan 2012 och 2014 (bland annat tack vare femte jobbskatteavdraget). Därmed kan vi räkna med att disponibla inkomsten hamnar på 212 000 år 2014.
Nu kan vi jämföra den disponibla inkomsten 2006 med den disponibla inkomsten 2014. Det intressanta är att inkomsterna ökat ungefär lika mycket som inkomstskillnaden. 44 600 dividerat med 150 600 är nästan exakt lika mycket som 63 900 dividerat med 212 000. Alltså har inte inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökat mer än möjligen marginellt.
Men hur kan detta komma sig - regeringen har bevisligen justerat ned vissa ersättningar? Och vi vet att jobbavdraget gynnar arbetande mer än bidragstagare och att män arbetar mer än kvinnor. Borde inte män då gynnas mer av jobbavdragen och missgynnas mindre av sänkta ersättningar?
Förklaringen hittar vi i sysselsättningsstatistiken. Sedan 2006 har antalet personer som försörjs med bidrag och ersättningar minskat med ungefär 200 000. Och eftersom det var fler kvinnor än män som var sjukskrivna och förtidspensionerade är det fler kvinnor som nu kan ta del av jobbavdraget. Utflödet av kvinnor från sjukförsäkringen kompenserar alltså för att män i något större utsträckning kunnat tillgodogöra sig jobbavdraget.
Det Bolund och Schyman visar i sin artikel är att Alliansen faktiskt lyckats med sitt indiska reptrick. Trots att jobbavdraget i en statisk analys skulle kunna misstänkas gynna män blev utfallet i praktiken att män och kvinnor får lika stor relativ inkomstförbättring. Inkomstskillnaden är oförändrad. Att de sedan dessutom själva tvingas konstatera att lönegapet minskat - även i absoluta tal - är väl sista spiken i kistan för Schymans och Bolunds kritik mot regeringens jämställdhetspolitik.
I och för sig tycker jag att hela övningen är rätt meningslös, men om man nu ska räkna ska man förstås räkna rätt. Det intressanta är egentligen om det är män eller kvinnor som konsumerar pengarna. Arbete är ju inte det vi nationalekonomer kallar för en nyttighet - tvärtom. Vill man räkna ut om det är män eller kvinnor som utnyttjas bör man i stället räkna ut hur mycket pengar som respektive make/maka har gjort av med och sätta det i relation till hur mycket vederbörande själv har tjänat ihop. Då får vi ett mått på vem som verkligen är exploaterad.
Kommentarer