24 Nov 2014

Tidskriften The Economist tar i en artikel med rubriken "No country for young people" upp demografins betydelse för den ekonomiska tillväxten och ränteläget. Det förefaller bestickande att Japan gick in i en period med deflation och nolltillväxt ungefär samtidigt som befolkningen i yrkesverksam ålder började minska. Samma sak tycks ha hänt i Europa. Runt 2010 började befolkningen i yrkesverksam ålder att minska och sedan dess har tillväxten varit anemisk.

Den tråkiga nyheten: Befolkningen ser inte ut att börja öka innan 2050. Vi kan därmed se fram emot en mycket låg tillväxt - om inte nativiteten kan ökas.

Den goda nyheten: Sverige är faktiskt undantaget från regeln. Genom stora subventioner av barnafödande och barnuppfostran har den svenska välfärdsstaten lyckats hålla nativiteten uppe. Dessutom har den förra regeringens arbetslinje ställt de ekonomiska kalkylerna på huvudet - på grund av en oväntat stark sysselsättningsutveckling. En hotande skattehöjningsbomb har tack vare förbättrad sysselsättning desarmerats.

Vägen ur den japanska fällan kan vara en kombination av sysselsättningsfrämjande åtgärder, framför allt stimulanser till äldre att arbeta efter 65 och höjda generella bidrag till barnfamiljer - bidrag gör det lönsamt att skaffa och uppfostra barn. Eftersom barnarbete numera avskaffats bidrar barn mest till att belasta familjernas ekonomi. Osubventionerade barn är inte längre någon ekonomiskt lönsam investering.

Skillnaden mellan den privatekonomiska kostnaden för att uppfostra barn och den samhällsekonomiska nyttan leder till vårt i dag största marknadsmisslyckande - den sjunkande nativiteten.

Men ironiskt nog tycks den nya regeringen med närmast kirurgisk precision angripa just de delar av arbetslinjen som skulle kunna rädda svensk ekonomi. Bland annat var en av regeringens första åtgärder att höja löneskatten för personer över 65 och att på andra sätt försvaga arbetslinjen.

Kommentarer till detta inlägg







Fler inlägg ...