politik

Vänsterns mardröm är ett klasslöst samhälle

Bild: 2017-03/dsc03745.jpg

Det är helt obegripligt att partier som är för en jämnare inkomstfördelning och mer jämlikhet inte väljer att först plocka de lågt hängande frukterna. Genom att satsa på att omfördela till låginkomsttagare i stället för från höginkomsttagare kan man uppnå en större social mobilitet. Genom att rätta till de mest uppenbara bristerna i bidragssystemen kan man öka arbetsutbudet och minska risken för fattigdomsfällor. Genom att satsa på bättre antagningsregler för skolor och gymnasier går det att ge barn till lågutbildade bättre möjligheter.

Men i stället för att plocka de lågt hängande frukterna väljer partier som Vänsterpartiet åtgärder som leder till större klyftor. Vilka mekanismer är det som får partier att välja medel som är kontraproduktiva?

Kanske handlar det om att åtgärder som skapar större jämlikhet skulle minska den revolutionära glöden och eliminera arbetarna som en politisk kraft? Skälet till att anslutningar av arbetare har kunnat hålla ihop och vinna inflytande är att hotet om arbetslöshet ter sig avskräckande. Om arbetsmarknaden hade varit arrangerad som marknaden för konsumentvaror skulle behovet av fackföreningar varit ungefär lika stort som behovet av konsumentvägledning. Visst, ibland behöver man juridisk hjälp och vägledning när man köpt en vara eller tjänst som inte håller måttet - men oftast räcker det med att byta varu- eller tjänsteleverantör om man är missnöjd.

Det finns arbetsmarknader som fungerar på det sättet. Marknaden för programmerare är ett exempel på att det går att köpa arbetsinsatser på många olika sätt. Somliga arbetskraftsköpare auktionerar ut arbetsuppgifter som etablerade programmerare sedan kan buda på. Har man gjort ett bra jobb tidigare och lägger ett rimligt bud finns goda chanser att vinna i anbudsprocessen.

Nackdelen är att transaktionskostnaderna kan vara höga på grund av osäkerhet om vilka jobb man ska vinna och antalet andra budgivare. Ändå verkar den här typen av arbetsmarknader bli allt vanligare. Sannolikt beror det på att ny teknik reducerar transaktionskostnaderna. Man kan dra nytta av andra arbetsgivares och arbetstagares erfarenheter från tidigare samarbeten, vilket leder till att det blir lättare och säkrare att teckna kontrakt. För den traditionella vänstern är den här typen av arbetsmarknader en mardröm. Om varje ny arbetsuppgift också är en ny anställning kommer facket att bli obsolet. Lönen blir obestämbar och arbetstid ett meninglöst begrepp. 

Dagens socialförsäkringar baseras på Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och normal dagsförtjänst. Det är begrepp som bygger på att människor är anställda och har en normalarbetstid. Den som saknar en fast anställning står i praktiken utanför trygghetssystemen. Att övergången från traditionella anställningar till flexibla kontrakt inte har gått snabbare beror till stor del på att socialförsäkringarna bestraffar den som väljer en flexibel relation till sin arbetsgivare. Vänstern och arbetarrörelsen har aktivt motverkat lösningar som likställer olika typer av kontrakt - vilket är logiskt med tanke på att alternativa modeller skulle urholka fackföreningarnas makt.

Det som är aningen mer förvånande är att etablerade nationalekonomer oftast inte heller ser något utrymme för andra tänkbara relationer på arbetsmarknaden. Vill man vara konspiratorisk skulle man kunna tro att den konsensus som råder om den svenska modellen är en social kompromiss som syftar till att bevara lugnet och terrorbalansen mellan arbetsmarknadens parter. Den nära relationen mellan de politiska partierna, akademien och särintressena gör att incitamenten att tänka nytt är små. Bevisbördan ligger på den som hävdar att ett alternativt sätt att organisera den sociala tryggheten skulle fungera bättre. Akademiker tänker ogärna i helt nya banor, de är beroende av forskningsanslag som delas ut av personer som ofta har sin inkomst från de särintressen som skulle hotas av förändringar.

Men det handlar också om att vår begreppsapparat är inlåst i den svenska modellen. Börjar man tänka på begrepp som arbetstid, socialförsäkring, utbildningsnivå och tillsvidareanställning inser man att alltihop är konstruktioner som förutsätter en typisk medborgare. Normalmedborgaren arbetar 39 timmar i veckan, blir hundra procent sjuk i exakt 34 dagar, har treårig gymnasieutbildning och är tillsvidareanställd på Ericsson i Kista.

I kontrast till normalmedborgaren kan man ställa den verkliga medborgaren Olle - som jobbar effektivt 12 timmar i veckan, trots sin svåra reumatism, är en fena på C+ trots att han aldrig läst datakunskap på universitetet och räknar med att få gå vid nästa större omorganisation. Olle är ingen normalmedborgare. Ingen människa kan sägas vara normalmedborgare. Ändå är normen att han ska tjäna som en tjänsteman, arbeta som en heltidsanställd, i princip aldrig byta jobb och vara något mindre intellektuell än en riktig akademiker.

Varför kategoriserar vi människor på detta sätt? Förklaringen tror jag är att man för att styra samhället effektivt måste ha tillräckligt stora byggklossar. Om kategorierna försvinner finns bara enskilda individer som representerar sig själva. Utan klasser och kategorier behövs det inga ledare för dessa och utan ledare finns inga representanter för särintressen - bara för allmänintressen. Särintressena måste bejaka kategorierna för att överleva som särintressen och politikerna baserar sin makt på goda relationer med dessa intressen.

Om den energi som vi använder för att försvara eller bekämpa kategorier i stället användes för att öka vårt eget humankapital skulle samhället vinna mycket. Om vi arbetade för att göra nytta i stället för att uppnå åtta "timmar". Om vi utbildade oss för att bli kunniga i stället för att bli "högskoleutbildade". Om vi slapp försvara oss när Försäkringskassan försöker omkategorisera oss från "sjuka" till "friska".

Alla dessa onödiga kategorier eller klasser stjäl så mycket av vår tid. Kunde vi mäta det värde som vi skapar för andra människor skulle kategorierna bli onödiga. Vi skulle gå från ett samhälle där vi definieras av vilka grupper vi tillhör till ett samhälle där endast våra handlingar eller prestationer betyder något. Det skulle bli ett klasslöst samhälle i begreppets egentliga bemärkelse.

Plötsligt inser jag att detta är Vänsterns värsta mardröm. Utan klasser eller kategorier finns ingen möjlighet att göra revolution. Det klasslösa samhället är inte vänsterns drömsamhälle. Vänstern kommer därför aldrig att försöka utplåna klasserna på riktigt. Det vore att rycka undan grunden för sin egen existens - motviljan mot människor som tillhör andra och mer privilegierade kategorier.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Regeringen mildrar 3:12 förslaget - Centerpartiet kan bara vinna »