ekonomi

Tankar om optimala bidragssystem

Bild: 2017-05/img-20170518-085422.jpg

Efter en dag på kurs hos SCB var jag tvungen att pröva några saker och blev sittande framför datorn i ytterligare fyra timmar.

Funderar på varför man blandar in politikerna i processen med att konstruera välfärdssystemen - det blir ju bara pannkaka av alltihop. Det är väl det där med demokratin förstås - en ganska besvärlig väg för att uppnå en paretooptimal lösning på ett ekonomiskt problem. Om vi någonsin gör det.

Ta bidragssystemen. Tänk om man bara kunde formulera bidragssystemen som en optimering med ett antal restriktioner? Vilka skulle i så fall restriktionerna vara?

Kan tänka mig att en sådan restriktion skulle kunna vara att inget hushåll ska ha en sämre ekonomisk situation än Socialstyrelsens så kallade riksnorm.

Målen skulle kunna vara att maximera samhällsnyttan, utan hänsyn tagen till hur välfärden fördelas över medborgarkollektivet. Det problemet liknar det klassiska optimal control-problem som utgör kärnan i teorin om optimal beskattning.

Men jag tänkte snarare att vi borde göra samma sak för bidragssystemen, vilket diskuteras mer sällan. Hur skulle marginaleffekterna i så fall fördelas? Rimligen har vi också en budgetrestriktion. Skuggpriset på skattepengar motsvarar marginal social cost of public funds.

En tänkbar lösning vore att ge alla hushåll en summa som motsvarar riksnormen kontant och sedan inte räkna av stödet alls om hushållen tjänar pengar. Skulle gissa att det kostar runt hundratusen kronor per person och år. Totalkostnaden hamnar då på runt 1 000 miljarder kronor.

Detta förfarande skulle innebära att skattetrycket höjs med 20 procentenheter. Visserligen handlar det i mycket om en ren rundgång, men jag tror att en så hög beskattning på konsumtion eller arbete som då blir följden skulle orsaka problem för samhällsekonomin.

Man skulle också kunna räkna av bidragen omedelbart. Då blir marginaleffekten hundra procent, vilket tyvärr innebär att inget hushåll som har en intjänandeförmåga som understiger riksnormen finner det lönt att arbeta. Det tror jag heller inte är någon bra lösning, eftersom det låser fast människor i utanförskap. 

James Mirrlees närmade sig 1971 detta problem och tänkte sig att den optimala beskattningen är en optimering som börjar med de högsta inkomsterna och successivt går nedåt i inkomstskalan. I matematiska termer är detta något som kan lösas med den matematiska tekniken optimal control.

De flesta empiriska studier tyder på att toppen för marginaleffekterna bör placeras vid inkomstnivåer runt 100 000 - översatt till svenska förhållanden. För inkomster där många individer befinner sig bör marginaleffekten vara betydligt lägre och för högre inkomster tycks optimum ligga mittemellan dessa nivåer - även om det råder delade meningar om hur progressiv beskattningen bör vara. Mirrlees själv noterade att det är svårare att beräkna den optimala skattesatsen vid låga inkomster, då den beror på optimeringen ända från de högsta inkomsterna ner till de allra lägsta.

I skattelitteraturen finns riksnormen av naturliga skäl sällan med. Men givet att den optimala beskattningen av individens inkomster i någon utsträckning kan separeras från den grundläggande inkomstnivån för familjeenheten får vi konstatera att en full avräkning av hela den garanterade inkomsten (riksnormen) för en ensamstående fembarnsmamma sannolikt skulle leda till väldigt höga genomsnittliga marginaleffekter.

Vi får därför konstatera att det är bättre att låta inkomsterna följa med hela vägen och att helt avstå från att avräkna delar av den garanterade inkomsten. Att avräkna inkomsterna kostar nämligen mer i termer av minskat arbetsutbud än vad man vinner i termer av minskade statliga utgifter.

För att rekapitulera - vi har en teori som leder oss till slutsatsen att marginaleffekterna bör vara låga vid låga inkomster, att de bör stiga upp till ett maximum på 80 procent vid inkomster runt 100 000 kronor, för att därefter vara ganska låga i intervallet 200 000 till 300 000. Däröver kan man tänka sig en viss progressivitet i skatteskalan.

Så hur skapar man ett skatte- och bidragssystem som i största möjliga mån efterliknar det som forskarna tror vara det optimala sättet att fördela skattebördan?

Till att börja med handlar det om att se till att alla individer har ungefär samma förutsättningar för att få de beskrivna marginaleffekterna över hela skatteskalan. Det innebär att man antagligen måste använda något klumpsummebidrag för att lyfta familjer som har rätt till hög ersättning enligt riksnormen. Varje barn berättigar i riksnormen till ytterligare ungefär 3 500 kronor i ekonomiskt stöd för en familj. Genom att höja barnbidraget till denna nivå kan man jämna ut förutsättningarna så att ett individbaserat stöd i kombination med barnbidraget kan lyfta alla familjer till en nivå som motsvarar riksnormen.

Sedan kommer vi till individstödet. Min gissning är att vi då hamnar på en nivå som motsvarar 7 000 kronor efter skatt eller kanske 9 500 kronor före skatt. Detta bidrag ska då täcka boendekostnaden och personliga utgifter. För att de låga marginaleffekterna ska bibehållas i botten av inkomstfördelningen - låga tröskeleffekter - är det viktigt att summan av barnbidrag och individstöd i regel hamnar högre än riksnormens garanterade nivå.

Stödet måste också vara noll vid nivån för en normal heltidslön, eftersom vi vill att marginaleffekterna ska vara låga vid inkomstnivåer där många individer befinner sig. Individstödet bör därför vara helt avräknat vid 200 000 kronor i arbetsinkomst. Det innebär att avräkningen i intervallet 20 000 till 180 000 måste ligga på cirka 70 procent - detta följer också av att det krävs en såpass stor avräkning för att helt avräkna ett stöd på 9 500 kronor före skatt.

Egentligen behövs inte så mycket mer än detta för att efterlikna den optimala beskattningen som den antagligen ser ut. Bruttokostnaden för ett barnbidrag på 3 000 kronor per barn är ungefär 80 miljarder kronor och ett beskattat individbidrag, som räknas av mot arbetsinkomster med 50 procent brutto (vilket blir 65 procent netto), kostar ungefär 150 miljarder kronor brutto.

För att hålla nere tröskeleffekten längst ner i inkomstskalan kan man även förstärka jobbavdraget och avskaffa grundavdraget för personer under 65. Det hela finansieras lämpligen med att arbetslöshetsersättning, föräldraförsäkring och studiemedel avskaffas.

Så blev det inte endast sex timmar på SCB och fyra timmars datakörning, utan också två timmars bloggande om marginaleffekter och det optimala bidrags- och skattesystemet. Får tydligen aldrig nog.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Metastrukturell diskriminering - ett sätt att minska den strukturella diskrimineringen - Vad gjorde de statliga medierna under Hultqvists Pentagonbesök? »