Pensionssystemet - en dyr historia

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

Politikerna diskuterar tillförsel av nya pengar till pensionssystemet och har tagit fram speciella tillägg som ska höja pensionerna. Det få reflekterar över är att staten redan skjuter till hundratals miljarder till pensionssystemet - detta på grund av att avkastningen är reglerad av staten och inte motsvarar avkastningen på marknaden. Det är pengar som går rakt in i systemet - utöver de inbetalade pensionsavgifterna. Tesen att pensionssystemet skulle vara självfinansierande är därför en myt. Pensionärerna har i själva verket gjort ett riktigt klipp i och med pensionsreformen 1995, deras pensioner består till stor del av skattepengar - och då avser jag inte garantipensionen eller äldreförsörjningsstödet, som även formellt betalas via statsbudgeten, utan inkomstpensionen.

Men för att förstå hur det gick till måste man veta hur de fiktiva tillgångarna i pensionssystemet räknas upp. Eftersom systemet inte är fonderat sker det varje år en fiktiv uppräkning som motsvarar inkomstindex. Den samlade pensionsskulden till blivande pensionärer uppgår i dag till drygt 14 000 miljarder.

Om vi tänker tanken att vi avskaffar pensionssystemet och låter dagens pensionärer spara själva till sin pension, vilken avkastning skulle de kunna uppnå på marknaden? Jag tror att pensionärerna förväntar sig att staten hanterar pengarna ansvarsfullt - vilket i ekonomiska termer innebär att man placerar i riskfria tillgångar. Vanligast är då statsobligationer.

I dag lämnar en tioårig statsobligation -0,25 procent i avkastning per år. På tio år blir det minus 2,5 procent. Vad får då en pensionär, vars tillgångar förräntas i enlighet med det av staten bestämda inkomstindex? De senaste fem åren har inkomstindex stigit med 15 procent. Om indexet fortsätter att stiga i samma takt framöver kommer avkastningen på tio år att bli 30 procent nominellt.

Det finns ingen annan riskfri investering som ger en avkastning ens i närheten av den nivån. Skillnaden mellan att investera i statsobligationer och att betala in sin pensionsavgift är drygt trettio procentenheter i nominell avkastning.

Det här var givetvis ingen förutsedd effekt när pensionssystemet konstruerades 1995. Ni förstår säkert att skillnaden mellan minus 2,5 procents avkastning och 30 procents avkastning på 14 000 miljarder är helt enorm. I det ena fallet har pensionärerna fått betala 350 miljarder, i det andra fallet har pensionärerna fått ut 4200 miljarder extra - en summa inte långt från Sveriges samlade BNP.

De flesta av oss är blivande pensionärer och om skillnaden i avkastning mellan marknaden och den fiktiva pensionsfonden håller i sig kan vi se fram emot att staten löpande för över resurser från skattebetalarna (varav en del är pensionärer) till blivande och befintliga pensionärer. En stor del av pengarna är rundgång och vem som i på slutet tjänar på karusellen beror på utvecklingen av räntan på marknaden för statsobligationer jämfört med inkomstindex.

Skulle skillnaden i avkastning långsiktigt uppgå till två procentenheter per år och den genomsnittliga intjänandetiden justerat för värdetillväxt är 25 år kommer 40 procent av pensionerna bestå av skatter från nu arbetande och 60 procent av egna medel. Det får regeringens satsningar på pensionärerna att blekna. Man kan också fundera över hur stor pensionsavgiften skulle behöva vara för att täcka upp för de pengar som staten tvingas skjuta till på grund av systemets konstruktion - alltså att det är ofonderat. Man hamnar då på 30,8 procent, givet antagandena ovan.

Man kan säkert räkna på olika sätt och göra olika antaganden om var pensionärerna skulle ha placerat sina pengar om de själva hade förvaltat resurserna. Faktum kvarstår - det är omöjligt att slå inkomstindex om man inte investerar i Bitcoin eller någon annan oerhört volatil och riskfylld tillgång. Med ett fonderat system där pengarna investerats i statsobligationer skulle svenska pensionärer haft en betydligt sämre standard. Det nya pensionssystemet blev därför ett jätteklipp för både dagens och morgondagens pensionärer.

Om skillnaden mellan inkomstindex och räntan på statsobligationer *inte* håller i sig är det medelålders och yngre äldre som är vinnare. Dels de som är tillräckligt unga för att ha merparten av sín pension från det nya pensionssystemet, dels de som är tillräckligt gamla för att ha varit med om guldåren när inkomstindex gav en överavkastning på flera procentenheter.