Musikproblemet i Arvika bör tas på allvar

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

Inrikesminister Mikael Damberg besökte nyligen Arvika för att diskutera ordningsproblemen som blivit allt större. Det har föranlett vissa att tala i nedlåtande och ironiska drag om de stora samhällsproblemen i Arvika - för övrigt min uppväxtort. "Hög musik ... Bah, ni skulle bara veta hur mycket hög musik det spelas i Stockholm." Stockholm uttalas lämpligen med tjockt "O" så man vet att här talar någon som känner till storstadslivets villkor.

Jag kan dock se framför mig reaktionerna om man hade åkt runt Karlaplan klockan tre på natten och spelat Eddie Meduza med motsvarande volym. Det hade inte tagit lång tid innan polisen ingripit. Så rent generellt tror jag toleransnivån är betydligt lägre i Stockholm. I Arvika tolererar vi exempelvis kebabflott på trottoaren, något som man inte ser lika lätt på vid Hornsbergs Strand.

Snöflingorna i hufvudstaden skulle dessutom omedelbart polisanmäla raggarna för värdegrundsbrott på grund av Meduzas texter - något som däremot inte sker i Arvika. Här vet vi knappast vad värdegrund är för något. Till och med McDonalds löser problem med typiska Arvikametoder - det ôrdner sig.

Men alla skjutningarna i Stockholm då? Tja, Arvika har ungefär lika många mord per invånare som Stockholm och ungefär lika många våldsbrott. Att det skulle vara fridfullare på små orter är bara en myt. Det förekommer rena gangsteruppgörelser, även om de till antalet naturligtvis är färre än i hufvudstaden. Det finns väl inga vildsinta gäng som krigar om narkotikaförsäljningen direkt, men knark finns det garanterat. Skillnaden är att folk känner knarkarna och hälsar på dem - ofta har de ju gått i samma klass en gång i tiden.

Damberg gör därför helt rätt i att uppmärksamma även mindre orter. I Stockholm är det sällan långt till närmaste polis - i många mindre städer tar det en timme eller mer för polisen att rycka ut - därför att det inte finns någon polis alls. Fördelen med de små samhällena är väl att det är svårt för brottslingar att vara anonyma. Som när någon för ett antal år sedan gjort inbrott i min sommarstuga - polisen kunde omedelbart säga vem gärningspersonen var, det vara bara att studera spåren.

Någon gång måste man bestämma nivån. Ska det finnas klotter i tunnelbanan, ska man få spela musik med 110 decibel, är det rimligt att gangsters sätter upp vägspärrar? Ett samhälle helt utan tolerans är olidligt, liksom ett samhälle med obegränsad tolerans. Det gäller såväl i storstaden som i glesbygden.