Lockdownmotståndarna hade fel

Wednesday 18 November, 2020

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

I våras var det många som kritiserade den svenska regeringens åtgärder och förespråkade en mildare linje mot Covid-19. Så här skrev PM Nilsson i Dagens Industri den 26 april.

"Att Sveriges smittkurva inte skiljer sig så mycket från övriga länder säger kanske en del om att svenskt folkvett duger lika bra som italienska och tyska förbud. Men det säger nog desto mer om det ekonomiska självskadebeteende som resten av EU och USA har ägnat sig åt under våren och som även Sverige delvis har varit en del av."

Han fortsatte:

"Ändå hamnade man även i Sverige i beslut om att stänga ner hela gymnasiet och hela högskolan och dra undan mattan för hela rese- och restaurangnäringen med rekommendationer."

Så här när flera europeiska länder är på väg att avsluta den andra vågen kan vi fundera över vad som hänt om Frankrike, Italien och övriga länder hade slagit in på en väg som var mildare än den svenska rätt milda - och om jag får säga det själv - rätt senfärdiga approachen.

Vi vet att både Frankrike och Italien är på väg mot 60 000 döda i Covid-19. Vi vet att sjukvården nästan inte pallade med den första vågen. Detta trots de omfattande åtgärder för att stoppa smittspridningen som man vidtagit i två omgångar.

Men båda dessa vågor har bromsats med drakoniska åtgärder, låt vara att den sista omgången med nedstängningar var mildare än den första. Utan broms hade antalet döda sannolikt uppgått till minst 60 000 och kanske så mycket som 120 000 i båda länderna - redan under den första vågen. Hade det italienska och franska sjukvårdssystemet klarat av att hantera en belastning två till fyra gånger vårens under en kortare tidsperiod än den första vågen?

Givetvis inte. Det hade gått riktigt käpprätt åt h-e. Vi ser i delstater som North Dakota att Covid-19 kan sprida sig även i ytterst glesbefolkade områden och orsaka stor förödelse. Om man tror att Italien och Frankrike skulle ha klarat en gigantisk första våg utan mycket allvarliga konsekvenser för samhället har man inte tagit del av fakta.

Sanningen är att EU-länderna stoppade den första vågen med politiska medel. Det är förstås en tråkig slutsats om man tror på självständiga individers förmåga att lösa problem utan statens inblandning. Men är man inte en utrerad libertarian så håller man öppet för att staten kan spela en roll i vissa situationer - som att försvara landet mot främmande makt och att koordinera insatser mot smittosamma sjukdomar.

Underskattar jag då inte problemen med lockdowns och de kränkningar av mänskliga rättigheter som en lockdown innebär? Jag är fullt medveten om att de begränsningar som införts i alla europeiska länder medför kostnader. Men jag tror att den sociala kostnaden för att öppna portarna helt i Frankrike, Spanien och Italien hade varit långt större. Dessutom hade man inte undgått den ekonomiska kostnaden genom att avstå från åtgärder - det hade blivit långt mycket dyrare i längden än vad som nu blev fallet.

Vilka slutsatser kan vi då dra för Sveriges del? När vi utvärderar olika länders agerande måste vi ta hänsyn till att olika länder har olika förutsättningar. Befolkningstäthet, folkhälsa, luftfuktighet och åldersstruktur påverkar ett lands sårbarhet. Sverige och de nordiska länderna var helt enkelt inte lika sårbara som Frankrike, Spanien och Italien. Har man någon gång varit i något av dessa senare länder kan man gissa varför.

Det vi vet är att samtliga länder borde ha agerat långt tidigare. De kraftfullaste åtgärderna skulle ha satts in tre veckor innan vad som nu blev fallet. Med ett tidigare agerande hade epidemin kunnat kvävas tidigt och antalet dödsfall hade blivit mycket lågt. Vi såg att Norge, Danmark och Finland fick betydligt färre dödsfall än Sverige och dom vidtog bara något mer kraftfulla åtgärder än vi.

Vi gjorde om samma misstag nu under hösten. Hade vi infört dagens åtgärder för tre veckor sedan skulle antalet smittade varit lägre och antalet döda per dag varit litet. Nu får vi lite av en repris av vårens övning, även om jag hoppas att vi kan undvika att få ytterligare 6000 dödsfall. Det råder ingen tvekan om att senfärdighet är vårt största problem - nivån på åtgärderna är sannolikt tillräcklig för att knäcka även den här vågen.

Sanningen är att vi inte vann ett dugg på att välja en något mjukare inledning i våras och nu i höst. Verkligheten tvingade oss snabbt att skruva upp de politiska åtgärderna till ungefär samma nivå som grannländerna. Det enda vi uppnådde var fler dödsfall.

När vi småningom utvärderar olika länders insatser mot pandemin tror jag vi kommer att komma fram till att det är bättre att ta i lite för mycket än för lite. Bättre att fela på den restriktiva sidan, för vi kan alltid mildra åtgärderna om vi ser att det inte kommer någon stor våg. Jag tror vi också har lärt oss att lämna ideologin utanför det här. Virus bryr sig inte om vem som är maskförespråkare eller maskmotståndare. När vi av ideologiska skäl bortser från fakta ser viruset sin chans. I det polariserade USA går Corona bärsärkagång - av det enkla skälet att man låtit ideologi gå före statistik och matematik.

Min övertygelse är att vi i första hand bör fokusera på att bekämpa viruset - det ideologiska finliret tar vi efteråt. Vi har helt enkelt inte råd att låta oss ledas av kognitiv bias i en krissituation. Och lyckligtvis förmådde de flesta europeiska länder samla sig till en stategi som så här i efterhand får betraktas som ganska lyckad - givet omständigheterna. Det stora felet - särskilt i Sverige - var att vi inte agerade kollektivt rationellt. Vi lät händelseutvecklingen styra våra åtgärder i stället för att låta prognoser och riskbedömningar göra det. Vi borde - både i våras och nu i höst - ha agerat långt tidigare.