ekonomi

Hur selektiv är den selektiva välfärden?

Bild: 2017-04/dsc02572.jpg

Ett vanligt argument för selektiv välfärd och så kallad workfare är att färre blir bidragsberoende om rätten till bidrag prövas i varje enskilt fall. Om människor drar sig för att söka bidrag kommer staten inte att behöva betala ut lika mycket som om utbetalningen sker automatiskt.

I Sverige kan vi anta att stigmaeffekten är som störst för socialbidrag, näst störst för arbetslöshetsersättning och minst för sjukpenning. Socialbidragstagare var förr ett skällsord. Sedan bytte man namn på socialbidraget till försörjningsstöd. När även försörjningsstödsmottagare blev ett skällsord bytte man namn på försörjningsstödet till ekonomiskt bistånd.

Vilket i sin tur medförde risk för förväxling med U-landsbiståndet. U-land betydde för övrigt tidigare "underutvecklat land" - numera utvecklingsland.

Det är lite märkligt att staten å ena sidan genom att ständigt byta namn på socialbidraget vill minska stigmaeffekten - samtidigt som systemet till sin utformning snarare är konstruerat för att maximera stigmaeffekten. Varför skulle bidragstagarna annars tvingas "... gå till socialen"?

Hur effektiv är den här effekten? Faktum är att stigmaeffekten minskar utbetalningarna med ungefär 40 procent jämfört med om bidraget hade betalats ut helt automatiskt. Samtidigt uppgår administrationskostnaderna för det selektiva systemet till ungefär lika mycket, så nettoeffekten av försörjningsstödets selektiva konstruktion blir bara att ett antal socialsekreterare får sysselsättning.

Det offentliga sparar därmed i stort sett ingenting på att ha ett selektivt system i stället för ett helt automatiskt. I ett helautomatiskt system skulle rätten till socialbidrag prövas mot inkomsten och förmögenheten. Man kan spekulera i om ett helautomatiskt system på sikt skulle vara dyrare än dagens selektiva modell, men det går lika bra att argumentera för motsatsen.

Även arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen är i grunden selektiva. I sjukförsäkringen fungerar prövningen i dag förhållandevis väl och begränsar utbetalningarna. Så måste det vara i ett system där många har rätt till 90 procent av sin tidigare inkomst i ersättning (inklusive kollektivavtalade tilläggsförsäkringar). Arbetslöshetsförsäkringen är ett mellanting och fungerar allt bättre tack vare att ersättningsnivåerna med tiden sjunkit i reala termer.

Som ni vet är jag rätt skeptisk till konstruktionen av såväl socialbidraget som arbetslöshetsförsäkringen och menar att dessa system lika gärna skulle kunna slås ihop till ett gemensamt system. Men då skulle man givetvis inte tillämpa samma modell som i dag. Det går att bygga om den delen av trygghetssystemet så att marginaleffekterna blir lägre än i dag - det har jag skrivit om tidigare.

Sverige har ett relativt genomtänkt trygghetssystem, men det har med tiden blivit mindre generellt och mer selektivt. Detta tror jag på sikt är skadligt - speciellt när vi får en större spridning av kunskapsnivån i befolkningen. Vi har också ett förhållandevis gott politiskt klimat som gör det möjligt att föra en diskussion om hur välfärden bör se ut för att vi ska få ut mesta möjliga av skattepengarna. Låt oss ta vara på den möjligheten och diskutera lösningar som går lite utanför ramarna för den svenska modellen.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Blir SD socialdemokraternas huvudmotståndare? - Om inte flygskatten sätter stopp »