Hur mycket kostar Covid-19 samhället?

Friday 13 March, 2020

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

För omväxlings skull i diskussionen om den här virusepidemin ska jag skriva om något som jag faktiskt är expert på - hälsoekonomi och rationellt beslutsfattande. Många undrar säkert hur mycket Covid-19 kostar samhället och hur kostsamma åtgärder som går att motivera för att förhindra en epidemi? 

Eftersom vi inte ännu vet hur regeringen kommer att hantera situationen går det att måla upp olika scenarier. Om man inte gör något, utan låter 60 procent av befolkningen smittas av viruset, kommer mellan en och fem procent av de smittade att avlida. För att förenkla kan vi anta att den stora samhällsekonomiska kostnaden är just förlusten av människoliv - man kan lägga på andra variabler senare.

Trafikverket räknar i sina kalkyler med att en förbättring av en väg eller järnväg är motiverad om den kan spara ett liv och kostar mindre än 40 miljoner kronor. Man kan förenklat säga att ett människoliv värderas till 40 miljoner kronor.

Hur mycket kan man då spendera för att undvika att 60 procent av befolkningen blir smittad? Det beror mycket på om vi tror att sjukvården kommer att fungera under epidemin eller inte. Personligen tror jag inte att en epidemi som drabbar hela Sverige och som sveper igenom befolkningen på mindre än ett år är förenlig med en fungerande sjukvård.

Om 60 procent av befolkningen smittas och 10 procent av dessa behöver sjukhusvård i två veckor i genomsnitt kräver detta att 8,4 miljoner vårddygn levereras. Om epidemin drar igenom Sverige under ett år behöver 23 000 extra vårdplatser finnas tillgängliga, många av dessa med ECMO.

Sverige har 500 intensivvårdsplatser tillgängliga i dag. Det är därför uppenbart att detta inte skulle fungera speciellt bra. Merparten av patienterna skulle inte kunna erbjudas vård, framför allt inte avancerad vård. Dödligheten skulle i ett sådant scenario därför uppgå till 5 procent av de som smittas eller mer.

Med 5 procents dödlighet skulle den samhällsekonomiska kostnaden för att låta befolkningen få det som kallas "flockimmunitet" bli ungefär 12 000 miljarder kronor. Som ni förstår är detta en förfärligt stor summa, det är lika mycket som produceras i Sverige (BNP) under två år. Samhällsekonomiskt blir det därmed billigare att helt stänga ner landet ekonomiskt under upp till två år - om man därmed kan undvika att smittan sprider sig.

Den intressanta slutsatsen är att det går att motivera väldigt långtgående åtgärder rent samhällsekonomisk om man därmed kan undvika att epidemin drabbar en stor del av befolkningen. Man kan stänga ner arbetsplatser, skolor och affärer under lång tid. Man kan stänga gränserna under långa perioder. Om dessa åtgärder kostar mindre än förlusten av människoliv om epidemin får härja fritt är de motiverade - rent samhällsekonomiskt.

Låt säga att skillnaden mellan att få 60 procent smittade eller att få en bråkdel av befolkningen smittad exempelvis är de extra åtgärder som Danmark vidtar jämfört med Sverige. Danmark har förutom det vi gör valt att stänga gränsen för utresa och inresa, samt att stänga fler arbetsplatser och mer av offentlig service. 

Om dessa åtgärder kostar mindre än 12 000 miljarder kronor kan de vara motiverade ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Att exempelvis låta barn få hemundervisning under ett år, att ta prover på alla utresande/inresande under ett år och att maximera hemarbetet kan inte rimligen kosta mer än hela landets BNP. Således är det i det scenariet mer samhällsekonomiskt effektivt att vidta de ganska strikta åtgärder som exempelvis Danmark vidtagit än att stanna på svensk nivå.

Det kan tyckas ointuitivt att dessa stora ingrepp i ekonomin skulle kosta mindre än ett virus som *bara* dödar fem procent av befolkningen. Men man lurar sig, eftersom en liten procentsiffra som rör ett mycket stort antal människor - 300 000 i värsta fall - ändå blir en väldigt stor mänsklig kostnad. Man kan jämföra med Estoniakatastofen där 1 000 personer omkom eller tsunamikatastrofen 2004 där 540 svenskar omkom.

Både dessa oerhört traumatiska händelser för oss svenskar förbleknar i ett scenario där 300 000 svenskar avlider av en virusinfektion - en virusinfektion som vi dessutom skulle ha kunnat förhindra.

Slutsatsen blir att det samhällsekonomiskt går att försvara oerhört långtgående åtgärder för att förhindra en fullt utvecklad epidemi. Även om man tar hänsyn till att många av dem som skulle avlida kanske inte har så många år kvar att leva ändå blir det stora summor. Dödligheten i gruppen under 50 sägs vara låg - bara 0,4 procent - men om sjukvården inte fungerar kan siffran stiga till två procent. Det handlar om tiotusentals människor mitt i livet som faktiskt inte skulle ha behövt dö - om staten vidtagit något tuffare åtgärder (förutsatt att det är möjligt att alls stoppa viruset).

Jag har noterat att somliga pekar på att man borde låta viruset drabba hela befolkningen så att det uppstår flockimmunitet, som man kallar det. Då glömmer man att immuniteten antagligen inte gäller ens när nästa virus som dyker upp. Man tänker heller inte på de praktiska problem som skulle uppstå. Att sjukvården inte fungerar under ett helt år är ett mycket större problem än att det exempelvis inte går att resa på semester till Kanarieöarna eller affärsresa till USA. Resorna går dessutom säkert att hantera genom obligatoriska smittokontroller vid gränsen.

Ytterligare ett argument för att vidta kraftfullast möjliga åtgärder är att det sannolikt snart kommer att finnas antivirala medel och småningom ett vaccin. Att 300 000 människor dör kan säkert vara motiverat om man exempelvis vill hindra Hitler från att lägga under sig världen, men säg till människor att de bör låta sig utsättas för risken att dö ... bara därför att någon kommit på att det skulle vara bra att de genom att drabbas av viruset blev immuna mot det - om det osannolika nu inträffar att samma virus återkommer.

Man kan även ställa frågan på det individuella planet: Hur mycket vill du ha för att riskera att, med två procents sannolikhet, dö? 

Många skulle antagligen inte acceptera erbjudandet för någon ekonomisk ersättning - hur stor den än var. En del skulle kanske kunna tänka sig att leva isolerat i skogen under ett år för att slippa utsätta sig för risken. Och ett sådant beslut skulle vara hyfsat rationellt - två procents risk för att dö motsvarar för en 30-åring exakt ett år av dennes förväntade återstående livslängd. Det är därmed inte konstigt att befolkningen på aggregerad nivå också är beredd att offra stora ekonomiska resurser eller tid för att slippa dö.

Ekonomer brukar anklagas för att vara krassa och värdera pengar högre än människoliv. Men faktum är att en genomtänkt samhällsekonomisk bedömning av alternativen för att bekämpa Covid-19 leder till att man kan motivera avsevärt kostsammare prevention än människor i allmänhet tror. Att stänga gränser, företag och skolor måste ju vara superduperdyrt tänker de flesta. Det de inte tänker på är att alternativet är många gånger dyrare.