Går det med ISK som med bensinskatten?

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

I en granskning av Riksrevisionen påstås det att sparformen Investeringssparkonto leder till att staten förlorar 42 miljarder kronor i skatt. Det är ett rätt intressant sätt att beskriva förhållandet mellan staten och enskilda.

Om staten hade tagit ut högre skatt på sparande skulle staten givetvis ha fått större intäkter. Men har staten verkligen förlorat 42 miljarder? I min värld ledde sparandet i investeringssparkonton (ISK) till en intäkt på 2,7 miljarder kronor förra året. Den stora poängen med ISK är dock inte att det skulle vara mer lönsamt än traditionellt aktiesparande på lång sikt - utan att en enskild sparare slipper allt krångel med att deklararera aktieaffärer.

De stora förlorarna på ISK är därför inte staten - i tider då börsen går ner är beskattningen högre för ISK än vid vanligt aktieägande - utan att spararna slipper betala överpriser för fondförvaltning. Det är alltså bankerna som är de stora förlorarna på ISK och de aktörer som borde ha intresse av att motarbeta direkt aktieägande.

Sedan finns det politiska krafter som helst ser att vanliga löntagare inte engagerar sig för mycket på aktiemarknaden. Risken finns ju att de börjar solidarisera sig med näringslivet. Dessa krafter återfinns i regel på den vänstra planhalvan av det politiska spelfältet.

Både utsugarna och de som bekämpar utsugarna har alltså anledning att motarbeta investeringssparkonton. För att komplicera saken ytterligare är det inte ovanligt att fackföreningsrörelsen drar nytta av de avgifter som spararna betalar för sin kapitalförvaltning. Utsugningsbekämparna intar alltså ibland själva rollen som utsugare.

För tillfället verkar inte finansministern vilja ta den boll som Riksrevisionen spelat fram. ISK har blivit en folkrörelse och Magdalena Andersson säger att det inte blir några skattehöjningar på ISK. Men kom ihåg att vi befinner oss före valet - efter valet kan det gå som med löftet att inte höja bensinskatten.