teknik

Exkludering som disciplineringsinstrument

Exkommunicering är en av de äldsta bestraffningsmetoderna i mänskliga samhällen. Förr var det sannolikt förenat med döden att bli utesluten ur den lokala geḿenskapen. Men i det öppna samhället är denna bestraffningsmetod så verkningslös att man i stället måste låsa in brottslingen. Fängelser kan därför sägas vara en naturlig konsekvens av att samhället öppnades mot omvärlden.

Moderaternas utspel om no-gozoner för kriminella är ett intressant mellanting mellan exkommunicering och incarcerering (inlåsning). När jag befinner mig i min lägenhet befinner jag mig redan i en nogo-zon för brottslingarna. Jag känner mig trygg eftersom brottslingarna garanterat inte tar sig in. 

Utanför lägenheten råder något slags mellantillstånd. Jag kan råka ut för en ficktjuv eller i värsta fall bli rånad. Det är ovanligt och jag kan i så fall kalla på polis. Ändå innebär det att jag beter mig något annorlunda och vidtar fler försiktighetsåtgärder på ett offentligt café än när jag sitter hemma.

Skälet till att vi över huvud taget behöver oroa oss för brott är att vi låter människor vara anonyma. Om vi tvingade alla som någon gång begått ett brott - aldrig så litet - att gå omkring med en skylt runt halsen där det med stora bokstäver står " Dömd brottsling" skulle problemet vara löst.

Av något skäl gör vi inte det. Vi tycker det är en obehaglig tanke att som i Kina etablera ett system med sociala poäng där allt vi gör poängsätts och bedöms i en publik databas. Har du tillräckligt många poäng ligger världen öppen - du kan då få både välbetalda jobb och förtroendeuppdrag.

Kanske skrämmer tanken på ett socialt poängsystem därför att det ligger så nära samhället som det verkligen fungerar? Det helt avgörande för vem som får vilket jobb i dagens samhälle är vilka man känner och vad dessa personer känner till om vad man tidigare har presterat. Den som är ett oskrivet kort och inte vill avslöja sitt förflutna göre sig icke besvär - då kommer bara en position längst ner i samhällets hierarki i fråga.

Det vi fruktar mest är psykopaterna - de som utnyttjar luckor i kontrollsystemet för att skaffa sig sociala eller ekonomiska fördelar. De flesta som skulle få diagnosen är intressant nog inte särskilt framgångsrika. En förhållandevis stor andel sitter inlåsta i våra fängelser.

Därför är vi desto mer intresserade av de framgångsrika psykopaterna. Skurken i varje James Bond-film är en framgångsrik psykopat. Ofta en industrimagnat som inte nöjer sig med pengar och makt, utan även vill ha världsherravälde.

Skyddet mot individer som inte följer samhällets regler har byggts upp parallellt med det öppna samhället. Systemet är - som många av de spontant uppkomna ordningarna - antagligen mer sofistikerat än vi själva uppfattar det.

Det vore därför intressant att fundera över hur man skapar ordning i ett samhälle där det från början inte finns några mekanismer för social kontroll. Virtuella världar är ett oskrivet blad och en person som fått tillfälle att fundera över hur man skapar ordning i ett samhälle utan rättsskipning är Philip Rosedale. Rosedale är känd som grundaren av Second Life - den i dag största virtuella världen om man bortser från gamingvärlden.

Ni som följer den här bloggen lär inte ha missat Rosedales nya projekt - High Fidelity. Det är en fortsättning på Second Life i den virtuella verkligheten. 

I kväll klockan 24 (CET) föreläser Rosedale om hur man kan använda blockkedjeteknik för att skapa lagom mycket social kontroll. Eftersom en värld där vi helt förlorar vårt privatliv ter sig obehaglig och en värld där alla är anonyma sannolikt blir farlig måste vi hitta en medelväg - en värld där vi delar med oss av precis så mycket av vår personliga information att andra människor vågar lita på oss.

Man kan likna det vid legitimationskontrollen utanför en restaurang. Syftet med kontrollen är att säkerställa att alla är äldre än 18 år. Eller också kravet på att lämna utdrag ur belastningsregistret om man ska jobba i barnomsorgen eller äldreomsorgen. För att komma in i en viss gemenskap måste man visa att man är en person som andra kan lita på. Men samtidigt måste den personliga integriteten skyddas i meningen att allt dumt man gjort under livet inte blir offentligt.

Blockkedjetekniken gör processen frivillig. Ägaren av ett område kan ställa krav på att den som ska släppas in måste uppfylla vissa kriterier. För den som har en historia av att trakassera andra avatarer kan området bli en "no-gozon" - detta är något som ägaren av området bestämmer.

Den som är intresserad av hur rättssystem uppstår och hur ordning upprätthålls tror jag att Rosedales tankar kan vara väldigt intressanta. Här har vi en värld som är ett oskrivet blad och där man på något sätt måste skapa regler för vad som är socialt acceptabelt och inte. Lösningen lär inte bli anarki, men heller inte total övervakning.

En person som borde lyssna är för övrigt Anders Ygeman, som inte verkar förstått att integritet måste balanseras mot övervakning - i både cybervärlden och den verkliga världen. Integritetskränkningar som vi inte skulle acceptera i den verkliga världen bör vi heller inte acceptera i cybervärlden.

Ändå verkar det som om vår regering har en bristande förståelse för att denna avvägning måste göras. Om polisen inte får lyssna på vad vanliga människor säger i sina privata bostäder måste samma sak givetvis gälla om samtalen sker över nätet. Att ha en uppsättning regler för kommunikation som sker i kablar och en uppsättning regler för kommunikation utan kablar kommer inte att fungera.

Snart kommer samtal i den virtuella världen vara lika vanliga som samtal i den verkliga världen. Om vi vill utnyttja möjligheten att kommunicera och umgås virtuellt måste vi garanteras samma grad av privatliv i den virtuella världen. Den som vill göra eller säga något privat i den virtuella världen måste ha möjlighet att göra det utan att Ygeman lyssnar.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Om en timme börjar föreläsningen i VR - Regeringen borde ha övat på Norge »