Specialiseringen och krisen

Thursday 13 February, 2020

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

Det är 103 år sedan världen drabbades av virusepidemin som fick namnet "Spanska sjukan". Den lyfts ofta fram som exempel på ett värstascenario - om ett liknande virus skulle sprida sig över världen. Men världen ser väldigt annorlunda ut i dag jämfört med 1917 och det är inte säkert att skillnaderna alltid är till vår fördel.

Först till det positiva. Vi har i dag penicillin, respiratorer, kortison och mycket annat som hjälper oss att överleva. Sjukvården har utvecklats enormt sedan 1917. Många som inte kunde räddas då skulle antagligen ha klarat sig i dag om de fått vård.

Men nu börjar vi komma in på problemen. Sjukvården är inte dimensionerad för en epidemi som drabbar 60 procent av jordens befolkning och som gör att 10 procent av de drabbade behöver intensivvård. Sverige har lite drygt 500 intensivvårdsplatser, även om det säkert går att tälja en hel del på vården i en krissituation.

Om 60 procent av Sverige befolkning drabbas under en period av sex månader och tio procent behöver intensivvård i två veckor i genomsnitt har vi behov av ungefär 50 000 intensivvårdsplatser, alltså 100 gånger så många som vi har.

Detta är givetvis ett värstascenario, men illustrerar ändå problemet med pandemier. Sjukvårdens dimensionering utgår från att människor blir slumpmässigt sjuka i jämn takt över tid. Under en pandemi är det inte så.

Detta skiljer sig givetvis inte från situationen 1917, då det inte heller fanns tillräckligt med vårdplatser. Poängen är att vi kanske inte kan utnyttja all den kunskap och teknik som sjukvården tillförts om vårdbehoven kommer på väldigt snabbt. Penicillin och kortison har vi i alla fall förhoppningsvis så det räcker, men inte läkare och respiratorer.

Sedan till det negativa. År 1917 var världen mer självförsörjande på livsmedel och konsumtionsvaror. I dag har specialiseringen gått väldigt långt - så långt att tillverkningen av vissa avancerade produkter, som bilar, inte längre kan ske utan Kinas medverkan. Då arbetade en stor del av befolkningen i jordbrukssektorn, i dag är livsmedelsproduktionen högspecialiserad. Många gånger så produktiv som 1917, men också oerhört sårbar om någon länk i kedjan bryts. Vem skördar vetet och sojabönorna om det inte går att få tag på reservdelar till jordbruksmaskinerna? Några av dessa reservdelar kanske tillverkas i Kina - om den marknaden faller bort får detta följdeffekter för våra möjligheter att producera livsmedel.

Mycket av det som vi betraktar som självklart kan snabbt falla bort i en krissituation - mycket snabbare än vi inser. Den som inte förberett sig kan därför hamna i en besvärlig situation.

Nej, jag är inte en så kallad prepper som uppmanar männniskor att lagra färskvatten och frystorkade livsmedel. Det jag vill belysa är att ekonomin snabbt kan gå från att vara högspecialiserad till att bli ganska basal. I stället för den senaste Iphonen blir människor intresserade av konserver och drivmedel. I en ekonomi där företag och banker generellt sett är högt skuldsatta finns en risk för att efterfrågeförskjutningen orsakar ekonomiska problem. Det behövs inga stora störningar för att stjälpa det finansiella systemet - bankernas kapitaltäckning är långt ifrån tillräcklig för att hantera en större störning. Samma sak gäller många stora och små företag.

Vi har redan sett att utbrottet i Kina fått betydande effekter på transportmarknaden och efterfrågan på olja. När stora delar av den kinesiska ekonomin ligger nere påverkas inte enbart Kina, utan även resten av världen. Även om epidemin mot förmodan skulle stanna i Kina kommer den att få väldigt stora ekonomiska effekter när utbrottet kulminerar.

Slutsatsen blir att vi inte nödvändigtvis kan använda erfarenheterna från 1917 för att förutsäga vilka effekter en liknande epidemi skulle få i dag. Vi befinner oss i ett helt nytt läge, där vi bara kan gissa vad som händer. I Sverige har vi ändå fördelen att inte ligga först i kedjan - vi kan se vad som händer i länderna som ligger närmast Kina och dra slutsatser av detta. Det ger oss lite tid för förberedelser.

Sedan vet vi att pandemier är övergående fenomen. Hur illa det än blir kommer samhället en dag att återgå till det normala. Staten kan hålla näringslivet under armarna med generösa lån tills epidemin är över och företagen kan försöka hitta överlevnadsstrategier. Den verkligt brännade frågan är om det går att starta om ekonomin om den en gång frusit? Vi höll på att få svaret på den frågan i samband med Lehman Brothers krasch, men räddades då av gong-gongen i sista stund. Nu har nästa svarta svan dykt upp - med det tekniska namnet Covid-19.