Sverigedemokratiseringens fyra faser

Monday 21 September, 2015

Mitt lätt provokativa inlägg om invandringen och nyliberalerna har gett upphov till en intressant diskussion som jag gärna vill sprida till fler läsare. Inlägget kan ni läsa här. Reaktionerna - inte bara på den här bloggen - sträcker sig från uppmuntrande tillrop till kritik för att jag målar upp en halmdocka som jag väljer att sedan attackera.

Varför avstår jag från att namnge någon enskild nyliberal i inlägget? Är det för att jag inte har några exempel? Är det bara en halmdocka?

Nej, det finns massor av exempel på personer som både vill kalla sig liberaler och stödjer tanken på begränsad invandring. Några har till och med explicit sagt det. Och faktum är därför att jag för första gången på länge fått till en intressant diskussion om huruvida det faktiskt är förenligt med liberalismen att vara för en restriktiv invandringspolitik.

Det finns säkert de som menar att dagens invandring utgör ett hot mot liberala värden. Det kan man tycka, men samtidigt är möjligheten att röra sig fritt i världen en viktig del av ett liberalt samhälle. Man måste alltså ha goda skäl för att släppa just den delen av det liberala paketet.

Problemet med migrationsdiskussionen är att liberala migrationkritiker i regel släpper den filosofiska frågan som en het potatis när det är dags att ta ställning. Därför får man sällan något svar på frågan om de verkligen tycker att (ny)liberalism är förenlig med stängda gränser.

Vill rekommendera ett blogginlägg av Niclas Berggren, som just behandlar kärnfrågan - alltså om man kan se en stat som en klubb och om den slutna nationalstaten därmed skulle vara förenlig med liberala värden. Berggren argumenterar, tycker jag, på ett övertygande sätt för att det finns en avgörande skillnad mellan stater och klubbar. Ska inte återupprepa argumenten här, utan rekommenderar er att läsa blogginlägget här.

Jag förnekar inte att jag i mitt tidigare inlägg ställer upp en halmdocka som jag sedan attackerar. Det är själva kärnan i min argumentationsteknik - jag attackerar en tänkt kombination av oförenliga åsikter. Den som tycker att den debattekniken är ohederlig får gärna tycka det, men ibland är detta det bästa sättet att hantera debattmotståndare som inte vill komma ut ur garderoben.

De invändningar som min argumentation möts av är faktiskt mer intressanta än diskussionen som sådan. Och invändningarna säger ganska mycket om liberalers oförmåga till introspektion eller snarare deras brist på självinsikt. Liberaler är rationella personer som tänker med vänster hjärnhalva. Men precis som andra människor påverkas de av sina känslor. De är bara inte medvetna om varifrån dessa känslor kommer - de blir mest förvirrade och vilsna när förnuftet möter tillbakahållna, primitiva, instinkter som ursprungligen syftat till att skydda stammens överlevnad.

En fjärdedel (grupp A) menar att jag gör helt rätt som kritiserar inkonsekventa nyliberaler. Det är ofta de liberaler som själva varit konsekventa i sin argumentation (i alla fall på just det här området) och som tycker det är dags att sätta ner foten.

En fjärdedel (grupp B) menar att jag svartmålar alla nyliberaler genom att ställa upp min halmdocka. Dessa har i regel en mellanposition - såsom halvhjärtade kritiker av migrationspolitiken. Samtidigt betraktar de sig i övrigt som i allt väsentligt liberaler eller nyliberaler.

En fjärdedel (grupp C) menar att jag har fel och att det visst går att förena invandringsmotstånd med nyliberala värderingar.

Den sista fjärdedelen (grupp D), slutligen, tycker att jag har rätt av helt andra skäl. De instämmer i min tes om att nyliberalismen är oförenlig med tanken på en restriktiv migrationspolitik och de har därför redan förkastat nyliberalismen som ideologi.

De fyra grupperna representerar förändringsprocessens alla fyra faser: förnekelse, motstånd, utforskande och engagemang. Men jag skulle i det här fallet snarare vilja kalla det sverigedemokratiseringens fyra faser.

Den första gruppen (A) förnekar betydelsen av nationen och den nationella tillhörigheten. De ser Sverigedemokraterna som ett hot mot deras tillvaro. När det politiska livet ställs på ända, partiledaren tvingas avgå och deras parti ingår en pakt med den forna motståndaren blir de stressade, förvirrade och förändringschockade.

Den andra gruppen (B) ifrågasätter Decemberöverenskommelsen. De pekar på möjligheten att samarbeta med SD för att bryta det politiska dödläget. De uppmärksammar gärna och ofta problem med migrationspolitiken, men definierar sig ändå som liberaler. Tack vare kognitiv dissonans - förträngning - kan de under en tid förena ickeförenliga uppfattningar.

Den tredje gruppen (C) utforskar möjligheten att kombinera invandringsmotstånd med nyliberala värderingar. De läser kommunitär litteratur, vantolkar Robert Nozick och hittar passager i Frihetens Grundvalar där Friedrich Hayek uttryckt sig kritiskt mot kulturblandning.

Därifrån är steget inte långt till grupp (D), som inser att de måste göra ett val. De förkastar nyliberalismen, skriver debattartikel i Expressen där de tar avstånd från sina tidigare partikollegor och söker sedan arbete på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Psykologiskt är de människor som ännu befinner sig i grupp B och C mest känsliga för kritik. De står med ett ben i vardera lägret - å ena sidan är de rationella liberaler, å den andra känner de att Sverige håller på att förändras i grunden. De är - precis som Hoberna i Fylke -hotade av krafter som de inte förstår. Saruman (Kung Salman) aspirerar på världsherravälde. Mordor (Mellanöstern) och Isengård (Ryssland) bildar en ohelig allians för att krossa Rivendell (USA) och hotar samtidigt de stackars försvarslösa Hoberna (Nordeuropéerna).

"The world is changing. Who now has the strength to stand against the armies of Isengard and Mordor? To stand against the might of Sauron and Saruman and the union of the two towers? Together, Lord Sauron, we shall rule this Middle-Earth. The old world will burn in the fires of industry. The forests will fall. A new order will rise. We will drive the machinery of war with the sword and the spear and the iron fist of the Orc. We have only to remove those who oppose us."

Vad har väl nyliberalerna, med sin kalla rationalism, att sätta emot en episk berättelse om kampen mellan det goda och det onda? Förnuftet säger nej, nej, men hjärtat säger ja. Österlänningarna hotar vår kultur och vår livsstil. De är på väg. Låt oss samlas i Minas Tirith och göra motstånd så länge vi kan. Stäng portarna, beväpna er, snart är Orcherna här!