Löfvens förlegade strategi

Den 22 mars är det extraval. Inte precis vad Stefan Löfven hade tänkt sig när han bildade regering. Men hur kunde han då hamna här, för detta var förstås inte syftet?

I allt väsentligt handlar det om att Löfven gjort en felaktig bedömning av möjligheten att bryta ut något borgerligt parti ur Alliansen. Han räknade kallt med att det skulle gå att locka över ett eller två partier till den andra sidan.

Det Löfven då inte tänkte på var:

1) Att Alliansen är ett fungerande politisk samarbete som i praktiken ger borgerligheten samma politiska styrka som Socialdemokraterna.

2) Att det inte finns några egentliga skäl för något av de borgerliga partierna att samarbeta med Löfven. Att lämna Alliansen i sticket kostar mer än vad man kan tjäna på att samarbeta med en högst skakig socialdemokratisk regering.

3) Att Sverigedemokraterna är fokuserade på ett mål och kommer att använda de medel som partiet tror leder till att detta mål uppnås. Att sitta på läktaren och vänta på bättre tider har man gjort i fyra år - efterfrågan på lite action är stor bland partiets sympatisörer.

4) Regeringen och Alliansen är nästan jämnstora. Det behövs inte mycket för att flytta regeringsmakten från den ena till den andra sidan.

Vad skulle då Löfven gjort, om han nu inte left kvar i det förflutna? Ja, han kunde ha erbjudit Alliansen att gå halva vägen. Genom att acceptera Alliansens alla utgifter och säga nej till all form av finansiering av sina egna förslag skulle han skapat ett attraktivt erbjudande. Utgifterna är det nästan ingen som motsätter sig, det är inkomsterna (skattehöjningarna) som människor är missnöjda med.

Om Alliansen hade accepterat förslaget skulle de rödgröna och Alliansen suttit i samma båt - inget block hade haft något intresse av att påtala att deras kompromiss innebär en kraftig försvagning av statsbudgeten. Utanför hade Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kunnat anklaga den stora koalitionen för ansvarslöshet - fast deras trovärdighet i sådana frågor är låg.

Rent samhällsekonomiskt hade några miljarder mer eller mindre inte haft någon stor betydelse. Den begynnande högkonjunkturen hade löst problemet med underfinansiering och alla hade levt lyckliga i Stefan Löfvens storfamilj. Med tiden hade Stefan framstått som den naturliga store ledaren och Socialdemokraterna hade haft en chans att återvinna sin position i svenskt samhällsliv.

Om nu inte Stefan Löfven valt helt fel strategi, en strategi som fungerade på den gamla goda tiden - när S ännu var ohotat som det samhällsbärande partiet.