Socialdemokraterna vill att löntagarna ska vara svaga

Sunday 31 May, 2015

Noterar att Socialdemokraterna på sin kongress beslutat att begränsa visstidsanställningarna. Syftet sägs vara att man vill stärka arbetstagarnas position på arbetsmarknaden. Men i så fall är valet av instrument märkligt. Att begränsa arbetsgivarnas möjligheter att välja anställningsformer stärker inte arbetstagarna, det försvagar arbetsgivarna.

Är inte detta då samma sak? Om den ena parten i en förhandlingssituation blir svagare så måste väl den andra bli starkare?

I vissa fall kan det säkert vara så. Men på arbetsmarknaden bestäms arbetstagarnas förhandlingsposition i allt väsentligt av vilka alternativ som står dem till buds. Kan arbetstagaren be arbetsgivaren fara och flyga och ändå klara sig hyfsat?

Socialdemokraterna har aldrig drivit en politik som syftar till att stärka arbetstagarnas position på riktigt. Arbetslinjen är i grunden en socialdemokratisk idé. Förutsättningen för att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är att individen söker jobb och står till arbetsmarknadens förfogande - man måste vara beredd att acceptera ett heltidsarbete för att få beskydd.

Samma sak med sjukförsäkringen. Om vi bortser från massförtidspensioneringarna i början av 2000-talet har S alltid förespråkat en stram sjukförsäkring med kontroller.

Den som står utanför arbetsmarknaden och inte har någon upparbetad SGI har ett synnerligen dåligt skydd mot inkomstförluster och därmed en usel förhandlingsposition. De kan inte tacka nej till ett erbjudet jobb - om det så är som telefonförsäljare med enbart provisionsbaserad ersättning.

Skyddet omfattar heller inte egna företagare eller studenter eller andra grupper som står utanför facket. Modellen är skräddarsydd för att skydda personer som har heltidsanställning i branscher med hög facklig organisationsgrad. De förändringar av ersättningsnivåerna som rörelsen driver handlar om att höja ersättningstaken, så att fokus i ännu högre grad sätts på insiders.

Om S verkligen hade önskat skydda outsiders och stärka deras position visavi arbetsgivarna finns det betydligt enklare sätt än att bygga upp en stor facklig organisation och via denna förhandla fram begränsningar av vilka avtal som arbetsgivare och arbetstagare kan teckna.

En sådan modell hade kunnat vara ett grundskydd, där alla är garanterade en viss minimiinkomst. Med en basinkomst i ryggen skulle löntagarna ha kunnat förhandla med arbetsgivarna på jämlika villkor. Den som tackar nej till att kränga dyra telefonabonnemang till senildementa åldringar skulle ändå klara sig hyfsat.

Och det kanske mest intressanta - efterfrågan på fackets tjänster skulle minska påtagligt. Att teckna anställningsavtal med en arbetsgivare skulle vara som att teckna telefonabonnemang. Om man inte är nöjd så byter man.

Att Socialdemokraterna inte har valt en modell som stärker löntagarnas förhandlingsposition förklaras av att de är ett särintresse som ser ett egenvärde i att fackets tjänster efterfrågas. Starka löntagare skulle säkert också de efterfråga stöd och hjälp i konfliker med arbetsgivarna, men det skulle vara på en nivå som motsvarar efterfrågan på konsumentvägledning.

Det är därför centralt för S att löntagarnas makt alltid kanaliseras via fackföreningarna. En person som står utanför facket ska vara svag - det är tanken med den socialdemokratiska modellen.