Ge pengarna direkt till oss!

Saturday 14 March, 2015

Alice Teodorescu ställer sig i Göteborgs-Posten frågan om välfärdsstaten är förenlig med fri migration. Hon menar att det finns en inneboende motsättning - Sverige skulle inte kunna ta emot 57 miljoner flyktingar. Själv tror jag inte att man ska ställa frågan på det sättet. Frågan borde vara: Är fri migration förenligt med en välfärdsstat - inte nödvändigtvis den svenska?

Grundproblemet för den svenska välfärdsstaten är inte att den försöker garantera en rimlig levnadsstandard för alla medborgare, utan att den försöker garantera samma levnadsstandard. Det är en stor skillnad. 

Den svenska välfärdsstaten tar sin utgångspunkt i heltidsarbetet och den fackligt framförhandlade ingångslönen. Släpper vi dessa två axiom för välfärdsstaten får vi betydligt större frihet att utforma systemen så att migration kan hanteras.

Människors förmåga att bidra med arbete varierar. Vissa är högproduktiva på sin arbetsplats, andra kanske bara har möjlighet att göra enklare jobb. Alla anpassningar som trots allt har skett går ut på att förändra arbetsgivarens kostnad för att anställa. Har du rätt till lönebidrag är arbetsgivarens kostnad låg, har du rätt till nystartsjobb är den lägre och har du inte rätt till någon av dessa subventioner betalar arbetsgivaren full avgift för att anställa dig.

Det här är ett sofistikerat sätt för samhället att dölja att människor är olika. Vi vet att människor är olika, men ändå tvingas arbetsgivarna betala ungefär lika hög lön till var och en. Att säga att människor är olika är tabu. Då säger man att det vore bra att olika anställda fick olika hög lön.

Ja, varför är det inte bra? Jo, för om person A får 40 kronor i timmen (vilket är vad hen ofta får om man tar hänsyn till lönebidragssubventioner) kan person A inte klara sig själv. Det behövs ett ekonomisk tillskott för att samhällets ekonomiska klyftor inte ska växa sig stora.

I dag levererar vi detta ekonomiska tillskott till arbetsgivaren så att arbetsgivaren kan betala person A 100 kronor i timmer i stället för 40 kronor i timmen. Det tycker politikerna är ett genialt sätt skapa jämlikhet och rättvisa villkor.

Ja, det är genialt - om väljarna är så dumma att de inte förstår att person A i själva verket har 40 kronor i lön. Det spelar liksom ingen roll att staten betalar 60 kronor i bidrag till arbetsgivaren som sedan räcker över pengarna till person A. Vem är det som blir lurad av den transaktionen?

Dagens subventionssystem är krångligt och i allt väsentligt meningslöst. Vi har Fas 3, sjukersättning, aktivitetsstöd och ingen vet egentligen varför någon befinner sig i ett system och inte ett annat. Att en individ befinner sig i ett system över huvud taget beror i allmänhet på att hen inte nådde upp till den produktivitetsnivå gör att hen kan ta ett vanligt osubventionerat jobb.

Så syftet med välfärdssystemen är inte att temporärt överbrygga inkomstförluster - det är att kompensera för skillnader i produktivitet på arbetsmarknaden. Den som tror något annat lurar sig själv.

Om man tar det första steget - att erkänna att det handlar om varierande produktivitet - kan man ta steg två. Det är att kompensera individen för skillnader i lönenivåer, i stället för att kompensera arbetsgivarna för skillnader mellan individernas produktivitet. Slutsatsen är att individen är den som bör få pengarna - inte arbetsgivaren. Om du har 40 kronor i timlön skjuter staten till 60. Om du har 80 kronor i timlön skjuter staten bara till 40. Alla garanteras en miniminivå på 80 kronor.

Nu skriker konservativa och socialister högt, men av helt olika skäl. De konservativa blir upprörda därför att människor får lön, utan att bidra på arbetsmarknaden. Socialisterna skriker högt, därför att människor får olika hög lön.

Båda grupperna har fel. När du betalar arbetsgivaren för att anställa någon som inte kommer att bidra på arbetsplatsen har du egentligen betalat individen för att inte arbeta. Och på motsvarande sätt, när du betalar arbetsgivaren för att betala individen har du egentligen bara förmedlat ett bidrag. Individen själv har alltjämt en lön på 40 kronor i timmen, trots att det på lönebeskedet står något annat.

Ideologiska fördomar - till höger och vänster - hindrar därför uppkomsten av en rationell lösning på problemet. Kraven på den enskilde att passa in i systemen med subventionerade arbeten gör att vi utesluter lösningar som kan passa bättre för människor som kommit till Sverige från andra länder.

Ska vi då ge alla nya svenskar en grundlön på 80 kronor i timmen - oavsett om de arbetar eller inte? Skulle inte det ge upphov till bidragsturism?

För det första bör vi notera att alternativet i regel inte är att avstå från att betala ut pengar. Om någon får ett instegsjobb betalar staten merparten av kostnaden. Det är med dagens avtal avsevärt mer än vad vi skulle betala ut med en garanterad basinkomst.

Och det är också möjligt att tillämpa en kvalificeringsperiod - precis som vi i dag gör med garantipensionen. För att få full garantipension måste du ha vistats stadigvarande i landet under 40 år.

Dagens arbetsmarknadsåtgärder och socialförsäkringar bygger i grunden på att alla bor i villa i Bromma, jobbar som tjänstehen på Posten och har två barn. Så ser det inte ut i alla grupper. Sysselsättningen i Stockholm bland män är ungefär lika hög bland utrikes födda som den är bland infödingar. Det är bland kvinnorna som skillnaderna är stora.

Och då kanske vi måste fråga oss vilket som är viktigast: Att nya svenskar får in en fot på arbetsmarknaden och kan försörja sig själva och sina familjer eller att de så snart som möjligt uppfyller regeringens femårsplaner för mäns och kvinnors lika deltagande på arbetsmarknaden?

Om man utgår från individen är svaret självklart. Det viktiga måste vara att livet fungerar så bra som möjligt, oavsett om man i hemlandet har en tradition av att dela upp arbetet i hushållet olika mellan makarna.

Så det långa svaret på den korta frågan om huruvida det är möjligt att kombinera en välfärdsstat med relativt fri migration är: Ja, det är möjligt om hela Europa tar lika stort ansvar för flyktingsituationen som Sverige och vi inte låser oss så förbaskat till att alla måste göra som Svenssons i Bromma.

Låser vi oss till att alla ska ha samma lön, samma arbetsfördelning i hushållet, samma arbetstider och inkomstbaserade förmåner i socialförsäkringen så blir det svårt. Men om vi kan tänka oss flexibla bruttolöner, basinkomst och tolerans för kulturella olikheter går det alldeles utmärkt att låta människor migrera inom EU och även till unionen.