ekonomi

Den duala strukturen i bidragssystemen gör det olönsamt att arbeta

Skrev tidigare om att man borde avskaffa begreppet arbetstid. När man sitter och arbetar med verkliga data för att identifiera bidragsfällor i ekonomin blir det uppenbart att begreppet arbetstid är ett stort hinder för att genomföra förbättringar. Våra bidragssystem är duala i meningen att de på samma gång är uppbyggda på inkomst och arbetstid. Man kan ha sjukpenning, förtidspension eller arbetslöshetsersättning på 25, 50, 75 eller 100 procent. Samtidigt är bostadsbidraget, bostadstillägget, socialbidraget och garantipensionen baserade på den taxerade inkomsten.

Den duala strukturen i bidragssystemen har två effekter. För det första gör den att marginaleffekterna blir mer oförutsägbara och att systemet tappar i effektivitet, för det andra att marginaleffekterna underskattas gravt och att ansvariga politiker misslyckas med att identifiera bidragsfällor.

När man mäter marginaleffekter görs detta nämligen på två olika sätt. För det första beräknas ersättningsgrader. Detta är effekten på den disponibla inkomsten av att gå från arbete till bidrag. Ersättningsgraden kan beräknas för olika ersättningsslag, som sjukpenning, förtidspension och arbetslöshetsersättning. Ersättningsgraderna kan ligga så högt som 90 procent för vissa grupper. Det andra måttet som används är marginaleffekten på disponibel inkomst vid ökad arbetsinkomst. Detta mått är en uppskattning av hur mycket man får behålla när arbetsinkomsten ökar med hundra kronor.

Man skulle kunna tro att dessa två mått tillsammans förmår att ge en bild av hur våra bidragssystem påverkar drivkrafterna att arbeta. Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. I begreppet ersättningsgrad ligger ett antagande om att den inkomst en person som går från bidrag till arbete skulle få motsvarar personens Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) eller antagandeinkomst. Så är det i regel inte. Någon som till exempel har varit sjukskriven länge tappar humankapital och kan inte självklart få ett jobb med samma lön som innan. Det innebär att många långtidssjukskrivna i praktiken har marginaleffekter på långt mer än hundra procent.

Socialbidraget, å andra sidan, betalas bara ut i hälften så stor utsträckning som om alla berättigade hade ansökt. Men för personer som redan har socialbidrag blir det naturligare att besöka socialkontoret än att söka arbete. Den reala marginaleffekten för personer som är inne i systemet - insiders - blir betydligt högre än för personer som aldrig har sökt socialbidrag.

Kunde man mäta de sanna marginaleffekterna tror jag det skulle framgå att det inte krävs särskilt starka incitament att arbeta för att människor ska göra det. Vi ser att arbetslösheten är begränsad, trots att ersättningsgraden för de allra flesta överstiger 60 procent. Det är först när ersättningsgraden börjar överstiga 80 procent som vi ser negativa effekter på arbetsutbudet. Förklaringen till detta något irrationella beteende tror jag är att inkomst och konsumtion är de viktigaste måttstockarna för att avgöra social status. Med högre inkomst och status kan man i sin tur få tillgång till bättre hanar eller honor - det är ungefär som bland djuren i naturen. Detta gör att det krävs väldigt lite inkomst för att stimulera människor att arbeta.

Men som jag tagit upp tidigare kan socialbidraget leda till helt absurda situationer - där det krävs lön som en riksdagsledamot för att det ska löna sig att ta ett arbete. Detta handlar i första hand om familjer med barn där bara den ena partnern arbetar. Bland sjukskrivna, personer med socialbidrag och unga med aktivitetsersättning ser vi de största problemen. Problemet är att vi inte kan begränsa marginaleffekterna så länge ersättningarna baseras på dualiteten arbetstid/inkomst. 

Det sägs att villkorslösa bidrag leder till att människor ligger och latar sig. Men under mina år som sakkunnig i socialförsäkringsfrågor har jag sett få exempel på att människor som kan få ett arbete väljer att inte arbeta. I regel handlar det om att det bidrag som personerna får ligger såpass mycket över den inkomst de skulle kunna få vid arbete att de väljer att inte söka arbete - eller i alla fall inte gör det särskilt intensivt.

Personligen tror jag nyckeln till att avskaffa de bidragsfällor som finns kvar är att påbörja avvecklingen av begreppet arbetstid och att koppla ersättningarna till inkomsten. Börja med att växla föräldraförsäkringen mot högre barnbidrag och gå sedan vidare med att ersätta försörjningsstödet med en basinkomst som räknas av när inkomsten ökar.

Att byta socialförsäkringsmodell innebär inte att utgifterna ökar. En inkomstbaserad modell kan bättre anpassas så att högre grundtrygghet kan kombineras med låga marginaleffekter över hela inkomstskalan. Helt säker kan man förstås inte vara innan principerna prövats. Därför är det intressant att alternativa socialförsäkringssystem testas i många olika länder just nu. Personligen tror jag det ligger i tiden att avskaffa arbetstiden.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Talangjakt i VR - vinnaren får 1000 dollar - Hur blir man medlem i IS? »