Corona ur ett rättighetsperspektiv

Friday 15 January, 2021

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

Ronald Coase menade att äganderätter bör fördelas så att den som lättast kan undvika att en kostnad uppkommer bör bära ansvaret för skadorna. Principen är enkel, men tillämpas inte konsekvent. Ett undantag är smittosamma sjukdomar. En person som blivit smittad av en förkylning kan exempelvis inte stämma smittbäraren för att exempelvis ha orsakat frånvaro från arbetet och de kostnader som följer.

Detta har nog flera orsaker. För det första kan skadan av förkylningen betraktas som så ringa att det vore ineffektivt att starta en rättsprocess, för det andra kan det vara svårt att utreda vem som smittat personen.

Covid-19 är dock en av ett relativt litet antal sjukdomar som betraktas som samhällsfarliga, inte bara allmänfarliga. Individens ansvar framgår då av lagen:

- Var och en skall genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar.

- Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk.

- Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma.

I grunden för smittskyddsåtgärderna ligger alltså en lagstadgad skyldighet för individen. Man är själv ansvarig för de virus man bär på, precis som man är ansvarig för vad ens hund eller barn ställer till med.

Intressant nog menar somliga liberaler att smittskyddsåtgärderna under coronapandemin är en frihetsinskränkning. Men så är det inte. Det är när människor smittar andra som en frihetsinskränkning sker. Vi har alla i grunden en strikt skyldighet att avstå från att smitta andra människor - åtminstone så länge det gäller allmänfarliga sjukdomar.

Och faktum är att Coronaepidemin aldrig skulle ha uppstått om virusbärarna konsekvent hade respekterat omgivningens rätt att inte bli smittad. En liberal lösning på problemet med smittspridning är därför att hålla smittbärarna strikt ansvariga för det som orsakas av de virus som de sprider. Det är lite av en gåta hur vissa liberaler har kunnat fastna i den motsatta hållningen - att en virusbärare skulle ha rätt att leva som vanligt, trots att man vet eller kan misstänka att man är smittad.

Sedan finns det situationer där smittbäraren inte vet att hen är smittad. Smittskyddslagen talar bara om den som har anledning att misstänka att hen bär på en smittosam sjukdom. Men en strikt tillämpning av principen av att den som kan påverka utfallet skulle innebära att individen även har en skyldighet att ta reda på om hen är smittad eller inte.

Hur långt staten bör gå för att se till att lagen följs kan man diskutera. I lagen står följande om eventuell isolering av smittbärare:

Den som bär på en allmänfarlig sjukdom får isoleras om

1. det av omständigheterna klart framgår att den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att förebygga eller så långt som möjligt minska risken för smittspridning, eller

2. det finns grundad anledning anta att den enskilde inte följer de förhållningsregler som har beslutats.

Beslut om isolering får meddelas endast om det finns en påtaglig risk för att andra människor kan smittas.

Smittskyddslagen är i sig en kompromiss och en avvägning mellan nytta och kostnader, men det står helt klart att individen i någon mån har skyldighet att undvika att föra smitta vidare. Sverige har en tradition av att lösa den här typen av problem via myndighetsingrepp. I länder med en annan rättstradition skulle man kunna tänka sig att de smittade personerna stämmer den som har orsakat epidemin - antingen genom medvetna handlingar eller genom oförsiktighet.

Med modern teknik skulle det dessutom teoretiskt gå att se vem som har smittat vem. Så även om vi inte har tradition att bestraffa smittbärare - annat än genom isolering - vore det möjligt att härleda epidemin till enskilda individer och låta dessa bära det ekonomiska ansvaret.

Vi kan diskutera om det vore lämpligt att göra så. Ändå är det intressant att även svensk lagstiftning i grunden placerar ansvaret hos den smittade individen. Detta är helt i linje med rättsekonomiska principer - den som kan förhindra att en skada uppkommer är den som i regel bör bära ansvaret för att förhindra skadan. Det finns inget liberalt i att låta viruset spridas fritt, att göra det är en frihetsinskränkning för personer i omgivningen - som rimligen har sämre information om huruvida personen de möter är smittad än den smittade individen själv har.