Atlantic om parametern k

Friday 2 October, 2020

Bild: 2017-09/dsc01062.jpg

The Atlantic skriver om det som skiljer Covid-19 från vanliga influensavirus och hur en del länder tagit fasta på dessa skillnader - medan andra länder bekämpar viruset som om det vore ett influensavirus. De jämför Japan och Storbritannien, men jag tror att man lika gärna skulle kunna jämföra Tyskland och Storbritannien - vilket också är rimligare då klimatet är mer likartat i de senare länderna.

Virus med ett lågt k sprider sig ofta i kluster och via superspridarhändelser. Kan man snabbt identifiera kluster och rikta åtgärder mot dessa går det också att stoppa smittan. Själv har jag fört fram postnummerstrategin som en möjlig lösning. Den bygger på att man skapar en matris med andelen aktiva smittbärare per postnummer. Informationen kan sedan användas för att varna allmänheten och för att vidta riktade åtgärder mot de postnummer där risken för att bli smittad är som störst.

Postnummerstrategin är ren matematik och innebär att vi var och en får en personlig risknivå. Överstiger denna en viss siffra är det rationellt att vidta långtgående åtgärder för att förhindra ytterligare spridning. Dessa kan vara frivilliga eller ofrivilliga.

Diskussionen om Covid-19 i dag påminner mycket om diskussionen om tuberkulos på 50-talet. Då visste man inte om TBC var luftburen eller enbart en smitta som överfördes på korta avstånd. Men experiment visade att sjukdomen faktiskt kunde överföras via luften.

När Covid-19 dök upp i våras behandlades sjukdomen som en influensa. Men det har visat sig att den har större likheter med TBC - när det gäller spridningsmönstret. Man skulle knappast rekommendera att en stor andel av befolkningen blir smittad för att befolkningen ska bli immun mot TBC - den så kallade flockimmuniteten. Ändå tycktes somliga initialt förespråka en sådan modell för Covid-19.

Nu när kunskapen om viruset är större dyker det upp nya lösningar - en del inspirerade av teknik som utvecklats för att stoppa TBC. Exempelvis installerar New York ventilationssystem där ultraviolett ljus dödar virus och bakterier på bussar och i tunnelbanan.

Strategin för att stoppa Covid-19 börjar allt mer likna metoderna som traditionellt använts för att stoppa spridningen av TBC. Man angriper problem i ventilationssystem som gör spridning möjlig, man isolerar smittade och man identifierar kluster.

Vi har kommit en lång väg från det ursprungliga talet om att "... platta ut kurvan". Problemet med den strategin var att det inte fanns någon kurva att platta ut, det fanns kluster som växte exponentiellt och kunde fördubblas på mindre än tre dagar och det fanns världen utanför storstäderna - där viruset över huvud taget saknade förutsättningar för att sprida sig effektivt. Social distansering visade sig vara ett kraftfullt vapen och många länder kunde med väl valda åtgärder nästan helt undvika epidemin.

Nu handlar det om att tillämpa det vi lärt oss. Vi går in i en tid då luftfuktigheten inomhus sjunker och vi vet att detta är mumma för Covid-19. Skillnaden mellan storstäder och glesbygd kommer att bli än större när aerosolspridningen visar sig relativt mer betydelsefull. Det är framför allt större städer som Stockholm som kommer att behöva genomföra de mer drastiska åtgärderna, men stoppar man inte klustren i de stora städerna är det bara en tidsfråga innan viruset även drabbas övriga landet - och inte bara Östermalm.

Det är precis som med TBC. Att den mest explosiva spridningen sker via luften hindrar inte att smittan även kan spridas i nära kontakter, från person till person. Covid-19 har två ansikten och vi ser kanske tydligast den skillnaden mellan länder som Indien och staden New York. I det ena fallet en långsam spridning som kan pågå i åratal, i det andra fallet en explosiv ökning under drygt en månad. Luftsmitta och droppsmitta samverkar och vilken smitta som dominerar beror på de lokala väderförhållandena och på hur människor möts i vardagen.