Den hälsosamme ekonomisten

DEN HÄLSOSAMME EKONOMISTEN - EN BLOGG OM EKONOMI, POLITIK, TEKNIK

I skuggan av alla andra händelser hamnar oron på obligationsmarknaderna i Europa. Marknaden spekulerar i om Deutsche Bank kommer att klara av att betala tillbaka sina lån. Situationen är i grunden helt absurd - det spekuleras alltså i om en av EU:s största banker, i unionens starkaste ekonomi, kan betala tillbaka sina lån!

Före detta vd:n för Morgan Stanley försäkrar att banken säkert kommer att få statligt stöd om det krisar till sig - hur han nu kan veta det. Samtidigt lever banker i Italien och Spanien i en zoombietillvaro. Ingen vet om aktieägarna och insättarna kommer att tvingas skjuta till resurser.

Det här tycks vara något slags normaltillstånd i EU. Men det borde inte vara det. Varför ska banksystemet vara så instabilt att marknaderna dagligen frågar sig när kraschen kommer? Bankerna har ju fått specialtillstånd att skapa pengar och det är staten som har satt upp reglerna som styr utlåningen.

Så varför tillåter politikerna att bankerna håller så små reserver? Det är politikerna som måste stå till svars för systemet - det är inte bankirerna som är de skyldiga, de har spelat efter politikernas regler.

Allra slappast tycks reglerna vara i Sverige, eftersom våra banker verkar med ett förhållandevis litet eget kapital. Det innebär dels att de kan skära guld med täljkniv, dels att den svenska ekonomin blir mer sårbar än vad den skulle behöva vara. För så här skrev Finansinspektionen i ett utlåtande från 2013:

"When the Basel 2 agreement went into force in Sweden in 2007, the largest Swedish mortgage lenders received permission from Finansinspektionen to use internal models to calculate the risk weights for their credit exposures. As a result, the risk weights for Swedish mortgages fell drastically. Today, several of the largest actors have average risk weights at around 5 per cent, which can be compared to risk weights of 50 per cent in the Basel 1 regulations in force up until 2007 and 35 per cent using today’s standardised approach."

Stora svenska finansinstitutioner har med andra ord bestämt sina egna regler. Och det är svårt att separera dessa beslut från diskussionen om en eventuell pågående bostadsbubbla. Beräkningarna av den historiska risknivån innehåller nämligen inte mer än, på sin höjd, en allvarlig nedgång - i många fall ingen alls.

Riskvikterna är därmed förutbestämda att sjunka tills risknivån når en så hög nivå att kraschen blir oundviklig. Instabiliteten i banksystemet beror inte enbart på låga räntor, utan på låga räntor i kombination med historiskt sett låga kreditförluster. Det finns inga svarta svanar!

Det är nog inte allmänt känt att våra banker inte klarar större förluster än en procent av utlåningen till hushållen under tre år - utan att behöva statlig hjälp. Ja, det är faktiskt sant. Bara en procent. Att det inte redan gått riktigt illa redan beror mer på tur än på skicklighet.

De svenska bankerna är dessutom mer beroende av utländskt kapital än banker i övriga EU. Finansinspektionen konstaterar:

"In addition, Swedish financial institutions have chosen to fund their mortgage lending to a great extent by issuing covered bonds. A drop in housing prices could, even if no significant credit losses arise, cause stability problems. If, due to the drop in prices, the financiers of banks were to see significant uncertainty related to their investments, this could lead to them withdrawing their funding. This could in turn result in a liquidity shortage in the financial system."

Ett finansiellt system borde förstås vara betydligt mer stabilt än så här. Det finns inga giltiga skäl för politikerna att tillåta bankerna att gå på slak lina, det är politikerna som bestämmer reglerna och dom kan kräva stabila banker - såväl här som i resten av EU.

Kommentarer till detta inlägg




























Fler inlägg ...