Back to basics i strumpupphandlingen

Stockholms läns landsting signalerar nu att man ska ta tillbaka strumpförsörjningen i landstingets regi. Det tror jag är klokt. Jag har tidigare varnat för tendensen - som också syns i rapporter från EU-kommissionen - om att svenska myndigheter allt mer anlitar "superleverantörer".

Visst, superleverantörerna kanske sparar administrativa kostnader på kort sikt. Men som landstinget också erfarit riskerar dessa besparingar att bli dyrköpta.

Att landstinget återtar ansvaret för strumpförsörjningen innebär givetvis inte att man själva börjar tillverka stödstrumpor. Det vore sannolikt inte en bra användning av landstingets resurser. Däremot kan det innebära att man gör en separat strumpupphandling där den leverantör som lämnar bästa priset på 10 000 stödstrumpor vinner anbudet och får möjlighet att leverera dessa strumpor till specificerat pris.

Det är givetvis inte bara Stockholms läns landsting som behöver tänka om när det gäller upphandlingarnas utformning. Nästan alla svenska myndigheter har börjat anlita "superleverantörer" och i upphandlingen av dessa leverantörer slarvat med specifikationen av vad som egentligen förväntas. Den yttersta konsekvensen är haverier av den typ som nu inträffade med OneMed.

Det skulle vara intressant att även analysera andra offentliga marknader som bygg- och anläggning för att se om strukturen i de offentliga upphandlingarna även kan förklara den höga prisnivån på detta område. Bygget av Nya Karolinska är det tydligaste exemplet, men frågan är mycket mer generell än så.

Med tanke på informationsteknologins framsteg och möjligheten att följa upp även små transaktioner kanske man i stället för superupphandlingar bör diskutera mikroupphandlingar - där små leverantörer kan konkurrera om de offentliga uppdragen. Att de offentliga aktörerna vet vad man köper, att man följer upp transaktioner och att det pågår ett upprepat spel mellan beställare och leverantörer är centralt för att uppnå en fungerande offentlig marknad.

Jag håller det därför inte för uteslutet att våra myndigheter måste vända skutan 180 grader, bygga upp egen upphandlingskompetens och följa upp varje enskild transaktion. Dock behövs det mer forskning för att se vad som egentligen händer på den offentliga marknaden och varför vi inom flera viktiga sektorer tycks ha hamnat i en återvändsgränd. Den nya ekonomin - med företag som AirBNB, Uber och Kickstarter - visar vägen i den privata sektorn. Så varför tycks den offentliga marknaden gå i rakt motsatt riktning?

Kommentarer till detta inlägg