Demonstrerar Socialdemokraterna mot sig själva?

Så här på första maj ska det traditionsenligt demonstreras och skanderas. "Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner."

Men vad demonstrerar man emot när man redan innehar makten? Om några lagar och skatter utgör problem är det i så fall de egna lagarna och skatterna - möjligen med undantag för det som EU har hittat på.

Man kan tänka sig att S demonstrerar mot att partiet bara har 25 procent av väljarstödet och därför tvingas kompromissa om skatter och lagar. I så fall är det egentliga målet för kritiken inte staten, utan folket - vars majoritet förtrycker det socialdemokratiska partiet.

Månne protesterar S mot att tvingas samregera med ett debilt femprocentsparti som är emot kärnkraft. Eller på metanivån, mot den parlamentariska demokratin som sådan. Det skulle i så fall förklara de röda fanorna, som representerar socialismen - visionen om att en samhällsklass ska ta över makten och styra över de andra samhällsklasserna i ett klasslöst samhälle.

Eller ska man se demonstrationen som en psykologisk kamp - en inre kamp där den mörka sidan av makten kämpar mot den ljusa. Som i StarWars ungefär. Plötsligt dyker Göran Persson upp och berättar för Stefan Löfven: "I am your father, Steffe." Där Anders Sundström representerar Jabba the Hut och Jan-Emanuel Johansson är Senator Palpantine.

"Join the Dark side of the force, Steffe. Kom över till oss och börja tjäna pengar på att sälja välfärdstjänster till dina politikerkompisar. Vi har en jättefin dödsstjärna på Storgatan 19."

Ja, det rimliga i dag är nog att se Första Maj som en inre dialog i rörelsen. Som en episk kamp mellan egenintresset och allmänintresset. En inre konflikt - som till sin karaḱtär liknar den som hundratusentals andra människor dagligen - världen över -utkämpar på våra psykiatriska slutenvårdsmottagningar. 

Kommentarer till detta inlägg